Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1852, sida 1

turlistvis alltid med tillhörande polisvaki) och körde till våra boståder, som naturligtvis skulle undersökas. I mitt hotel bodde några al de danska låkarne, hvilkas rum man redan höll på att genomsöka, då jag anlånde till mitt. Jag Öppnade genast min koffert, mina byrålådor och anmodade mannen att taga hvad han behagade. Då han på mina Saker såg, att jag varit i Spanien, ville han inläta sig i samtal med mig, hvartill jag emellertid icke kände mig hägad, utan svarade endast på de frågor, som angingo sjelfva saken, t. ex. huru långe jag varit hår, hvarmed jag sysselsatte mig, om jag icke hade krut eller vapen o. s. v. Han tog derpå, liksom förut ur min teckenbok, allt skrifvet Papper (såkert omkring 60 bref), utom bårJan på detta bref, som låg i en portfölj, på hvilken jag icke gjorde honom uppmårksam, emedan jag förmodade, att jag sjelf skulle komma hastigare hem ån mina papper, och för att i den håndelsen komma i tillfålle att fortsåtta det. Denna förmodan har också bekråftat sig, ty ånnu åro alla våra papper i polisens händer. Då han slutat undersökningen, frågade han om jag hade pengar hos mig, och då jag sade honom, att det var ganska obetydligt, rådde han mig att taga med mig mera, emedan jag nog skulle komma att behöfva dem. Jag frågade honom derpå, om han hade någon idee om, huru långe det skulle dröja innan vi blefve befriade, och han sade sig tro, att vi, såvida intet graverande funnes i våra papper, skulle komma på fri fot redan den följande dagen eller dagen derpå. Detta var just inga glada utsigter, men det var ingenting annat att göra, ån att foga sig efter omståndigheterna. Sedan vi lemnat hotellet, foro vi omkring från den enas bostad till den andras och måste qvarstanna i vagnen utanför, tills undersökningarna voro slutade. Flera andra afdelningar, hvilka voro olyckliga nog att icke erhålla vagnar, hvarpå det var stor brist, måste stå ute på gatan i den kalla nattluften, beståndigt med sina ej sårdeles ålskvårda vånner under armen, och fingo icke en gång lof att röra på sig, för att hålla sig varma, om dessas lynne för tillfållet nekade det. På detta sått tillbragte vi tiden till kl. två eller half tre, fördes derpå upp till kommissariens bostad, der vi måste skrifva våra namn, och ändtligen tillbaka till praefekturen igen. Hår underkastades vi en ny visitation, hvarvid min pennknif åter fråntogs mig (den hade nåmnligen blifvit mig återståld al min våktare, då vi intrådde i prefekturen och blef förmodligen tagen ifrån mig första gången, på det jag ej skulle skada någon an nan, och nu af fruktan att jag skulle båra våld på mig sjelf). Nu slog hvilotimmen, och vi fördes upp i det egentliga fångelset, på hvars dörr det stod skrifvet aalle des femmes,men der ingen af detta kön fanns. Deremot sutto, lågo och stodo en mångd karlar öfverallt i rummet (om jag så får kalla det) i ett y sådant halfmårker, alt man först småningom kunde se hvar man befann sig, och luften ler var försärlig. Hår tråffades vi nu alla gen, efter återkomsten från de sårskilda ex.H93tHi EEECECC