Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1852, sida 2

sen, och tvenne hanar, som blodigt slagits om eganderätten till henne. Af det ångsliga dellagande som honan visat för en af de kämpande hade han genast upptåckt den legitime maken, och för att göra slut på striden, hade han skjutit en kula genom lifvet på usurpatorn, som han förde med sig i jagtvåskan. Denna historia gjuter olja i elden för den lyssnande fremlingen. Det år ju alldeles samma förhållande med mig, tånker han, du, jägmåstare, år den usurpatoriska svarta svanen, som jag måste dåda. Under det familjen aflågsnat sig på ett ögonblick, slår han gift, som han bår på sig för eget behof, i den bågare, som år beståmd åt jägmästaren. Denne kommer lillbaka, för bägaren till läpparne, men ståller den åter bort för att ånnu såga något. Derefter lemnar han den först till sin hustru. Hon vill dricka en skål för minnet af sin dåda Henrik. Fremlingen hindrar henne, och såger att hon icke bör dricka denna skål. Han frågar derefter, hvad hon skulle göra om den för dåd ansedde Henrik återkomme. För detta lifvet, svarar hon, skulle hon blifva hos sin andre man, men i det tillkommande skulle hon återvånda till sin Henrik. Han frågar dottren, hon ger samma svar och omfamnar sin styssar. Då tånker fremlingen, som jag ser år hår ingenting för mig mera att göra, fattar bägaren, och tömmer den i ett enda drag. Snart blir han illamående. Barnen vilja springa efter en låkare, men han såger att det ej kan hjelpa, ty han har druckit gift, rycker skågget i — från ansigtet. och ger sig tillkänna som den för dåd ansedde Henrik. Modren störtar förtviflad till den dåendes fåtter, han öfverlemnar henne åt jägmästaren, och ester dennes sörsäkran att hon väl i detta lifvet skall förblifva hans maka, men att han efter döden återfår henne till Henrik, faller förhånget. Ödet på sin menniskojagt kommer vål ock en gång till en jägmästares lugna tjäll, men då har det förirrat sig, finner ej någon plats, och bugar sig för att åter komma ut ur den låga dörren. Men författaren till Hemkomsten har begagnat alla medel att förskaffa rum åt det kungliga fatum. Hvilket slöseri, hvilken onatur! Hvilken sjuklig sentimentalitet! I en scen mellan mor och dotter såger den förra till den senare, att hennes bröst år den varma jorden, ur hvilken dottren uppspirat som en ros; och dottren svarar: O, att jag finge, såsom rosen kan, Hår, hvarest jag blommat, engång då, eller något dylikt. Hvarföre vill hon då? och hvarföre vill hon då förrän modren? -Hvarisrån denna nervsvaga känslosamhet. Endast ett par naturliga ord sörekomma i hela stycket. modren säger dem: Hur vål har tortan lyckats mig i dag! Öfverallt annars gå kånslorne liksom på styltor. Handlingen, huru osannolik, huru onaturlig Är det troligt, att en man, som innerligt ålskar sin hustru, blir 15 år borta från henne, utan att skrifva, eller utan att finna tillsälle att, skrifva? År det troligt, att han, sastån han bar ett falskt skågg, ej skulle igenkånnas af sin huStru, med hvilken han lefvat 5 år tillsamman? Är det troligt, att en tapper militår skulle komma på den tanken, att som en feg lönnmördare hemligen med gift taga sin rival af daga? I sista scenen talar författaren om en återförening efter döden mellan Henrik och hans hustru. Fastån detta passar ganska bra I tillsammans med styckets öfriga ton, år det I dock dramatiskt falskt. Med det sem kommer att ske efter styckets slut hafva vi ej at göra, ett skådespel skall fullkomligt slu: tas inom sig sjelf, och ej peka på det till. kommande. nn nn nn