Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1852, sida 1

— —————7—7—7 besök hos — men det der kommer sedan — så, då han just icke visste så noga, hvart han skulle ta vågen, slog han sig på för första gången i sin lifstid att vara romantisk, och företog en enslig promenad i månskenet åt Djurgården. — Att lida så mycket för sin kårleks skull! pustade brukspatronen, der han med tunga steg vandrade Storgatan framåt; och ehuru han visserligen borde ansett sig ha lidit nog, så ålade han sig ytterligare den penitensen att gå omkring hela Djurgården och tillbaka till staden, utan att vara inne på något ställe. Med en heroisk känsla tog brukspatronen al till höger, i stället för till venster, når han kom igenom Blå Porten, och med tappra steg vandrade han af framåt slåtten. Det var redan temligen sent på aftonen och i November, samt icke så obetydligt smutsigt, så alt promenadvådret ej var det mest inbjudande; men detta ökade ju alltid det hjeltemodiga i handlingen; och vår pilgrim fortsatte, nåstan ånda sram till Bellmans byst. Meen der stannade han också. Det var en inre röst, som sade honom, att han borde vånda om och gå till Blå Porten; en annan inre röst bjöd honom: gå — pålmen som den inre rösten n:r I kom ifrån