Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1852, sida 1

—e uppburit i så kallad drawback för hvarje (. 4 sk. bko, som mera ån 1 sk. överskjuter den för rååmnet erlagda tull, och sålunda innefattar en verklig exportpremie till sistnåmnde belopp, ända intill nårvarande tid, då drawbacken blifvit nedsatt till hvad som anses motsvara tullen å det i raffinad-sockret ingående rååmnet 3 sk., så hafva slutligen Norrmånnen, hvilka emellertid lika litet som andra utländningar beklagat sig öfver nåmnde, svenska staten ensamt rörande angelägenhet, tagit sig friheten, att tillerkånna Fredrikshalls sockerbruksbolag, som åtnjuter under viss tid tullfri införsel af råsockret, en dylik exportpremie af 1 sk., motsvarande ej fullt 11 rst. banko för svenskt 60. Har nu norska staten uti åtgården, att för 3 år bevilja sitt enda sockerbruk samma exportpremie, som de flera svenska redan i mångfaldiga år åtpjutit af svenska staten, begått något fel emot yttre statsrått eller handlat mer egennyttigt ån den svenska 5)? Och hvad inverkar vål det på råttsförhållandet staterna emellan, att den norrska med sin beviljade exportpremie tillhandlat sig ett, enskildte personer tillhörigt privilegium, i stållet att den svenska, med sin utbetalta premie endast riktat sina sockerraffinadörer, eller att den svenska exportpremien utgått under annat namn, neml. tullrestitution, enår svenska regeringen, medelst drawbackens nedsåttning, nu mera sjelf vidgått att sockerfabrikanten, vid utförsel af raffinadsocker hitintills erhållit, oberåknadt den för rååmnet erlagda tull, I skill. derutOfver såsom premie? Om sålunda svenska regeringen icke rimligen kunnat af norrska statens ifrågavarande handlingssått håmta ringaste anledning att rubba den år 1825 emellan rikena ingångna förening rörande ömsesidiga handelsoch sjösartsförhällanden, men emedlertid, vare sig af föreställningen, att svenska sockerbruksindustrien behösde ytterligare skydd, eller af annan orsak, förhöjt tullen å norskt raffinadsocker med 1 sk. per (k, bör då den i Norge på grund af reciprocitet vidtagne åtgård, att i lika mån med ly sk., som för svenskt d. beråknadt motsvarar I sk. svenskt bankomynt, förhöja tullen å svenska fabrikssockret, ståmplas såsom hårledande från barnslig hamndlystnad!?6) Nu endast några ord angående det förespeglade importförbudet för svenskt fabriks socker i Norge och de billiga afgifter, som deremot hår i riket drabba norsk tillverkning. Ehvad innehållet i den ofvannåmnda noten af redaktionen år håmtad från något 5) Motivet synes af förestående hr Schweigaards anförande, och skillnaden år dessutom, att under den tid något svenskt socker exporterades till Norge existerade der inga sockerfabriker, hvaremot i Sverige vid norska exportpremiens sastställande en högst betydlig sockerbruksindustri redan existerade. Red. anm. 6) Hrr Röhss Brusewitz angifva, att i Sverige blifvit stipuleradt ett tillägg af en sk. för norskt socker till följe af den i Norge beviljade exportpremien af en sk., men de underlåta helt och hållet att anföra, att det i Norge gjorda tillägg af Ina sk. vid import af svenskt socker blifvit stipuleradt, sedan export. IK ft lo