Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 april 1852, sida 1

——— —— — ——— — — —7— högen, ty trängseln hade varit så stor, att blott de nårmast omgifvande haft tillfälle att se patienten; men af dessa svarade en: åh det år ingen annan ån Fläsk-Jakob. — ett öknamn, hvarunder han var kånd af pöbeln; och det år lått begripligt, att denna upplysning emottogs med munterhet, ty massan fröjdar sig alltid, då en rik man råkar i olycka. Låkaren kom; och ett nytt sorl uppstod. Man lemnade plats för honom; han gick in, men hade icke varit inne i två minuter, förrån han åter kom ut, ställde sig på trappan och sörsäkrade: han år icke mera tokig ån ni eller jag. — Jaså, han var bara lite full, sade en; och med icke otydligt uttryck af missnöje skingrade man sig småningom. Det dröjde en god timma, innan brukspatronen åter vågade sig ut på gatan, ty han var rådd för förnyandet af processionen — icke utan skål, ty pöbeln hade ett godt öga till Flåsk-Jacob, alltsedan den tid han minuterade ut sina viktualier, emedan man ansåg, att han var nog knapp i vigten. Slutligen, når han icke anståndigtvis kunde dröja långre, lomade han af; och som han hvarken ville gå hem, emedan han der var rådd för sin hustrus speord, och den timman var förbi, då han vanligen brukade göra sina