Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1852, sida 1

tryckligen för att npprätthålla den protestantiska aristokratiens och den protestantiska kyrkans privilegier. Derför kunna Whigs, som gjort revolutionen, vara på samma gång stora liberala och stora aristokrater. Om man följer deras historia och deras årfda politik, så skall man få se, att de strider de kåmpa mot kronan, alltid vida mer hafva får åndamål att uppråtthålla deras ordensprivilegier, ån att utvidga nationens råttigheter. De stora reformatoriska företagen, åro utgångna från eller utförda af de mån, hvilka man kallade ledarne för Tories och de konservativa. Pitt föreslog katholikernas och dissidenternas emancipation. och Peel bragte den till utförande. Vidare var det Peel, som asskassade tullen på spanmäl. Dessa två stora konservativa demokrater hade tagit till sitt liss uppgift, att med tillhjelp af den allmånna opinionen bekåmpa de parlamentariska partiernas koalitioner och att förskaffa de allmänna interessena seger öfver de enskilda. Det var Robert Peel, som råddade England från den fruktansvårda kris, som år 1848 skakade hela kontinenten; ty om i detta Ögonblick bonden i sin koja, arbetaren i sin kållare och den våpnade soldaten icke sagt till sig sjelf, att de rike frigjort de sattiges föda, så skulle kri.et mellan samhållsklasserna icke långe låtit vånta på sig. Lord John Russel förebrådde Robert Peel, — och detta råttvisligen från sin ståndpunkt, — att han rubbat partiernas jämnvigt och tillstållt oreda i det parlamentariska spelet. Det var också verkligen ett ingrepp i den konstitutionella ordningen, såsom i synnerhet Whigportiet förstod den. De råtta Whigs utgjorde en slags prestkast, en levitstam, som uteslutande hade råttighet att förrätta gudstjensten. Det var för dem en trosartikel, att de genom födelsen erhållit monopol att regera, och hvarje ingrepp i denna förmenta råttighet var i deras tanke en usurpation. Dock måste man, för att vara råttvis, tillågga, att whigpartiet råttfårdigade sina anspråk genom sina lysande talanger och sina öfverlägsna kunskaper. bet råknade ibland sig icke blott de största, rikaste och mäktigaste samiljer, utan också de mest lysande män, de största vältalare, ja, tillochmed de vackraste och mest intagande damer. — Dess salonger voro akademier för vetenskap och konst, samlingsplatser för snillrikhet, galanteri och civilisetion. Det var en verklig aristokrati. Dessa lyckliga tider äro förbi. Partiet äger 2 2 ? . . i ännu utmårkta mån, men regerings-vilkoren åro föråndrade. Man såg det vid senaste ministerens upplösning. Hvad som måhånda mest bidragit att störta Whigs i allmånna opinionen, var den kast-ande, som de sökte göra gållande med en naivetet, som nästan grånsade till cynism. Lord John Russel var klok nog att inse huru skadligt denna nepotism inverkade, men hans händer voro bundna i parti-kedjor, som slutligen qvåfde honom. Den engelska aristokratien, såvål Whigs som Tories böra nu hafva kommit till öfveriygelse derom, att klassvåldets tid år förbi. Nya skådespelare, hvilka man kallar massorna, hafva betrådt scenen. — De ekonomiska och 303 TR