Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1852, sida 1

så att man på sått och vis kunde såga, att gubben omfattade hennes lif. En sådan situation slår alltid en vålvillig spång ölver från munnen till örat; och brukspatronessan fann råtta ögonblicket inne att rycka fram med petitionen om de två biljetterna. — Hör du, min såta gubbe, sade hon till mannen, Som redan halfsof, det år vålså godt jag lemnar fram pengar med samma till de der biljetterna . . . — Vad sa du, min gumma? di der baletterna ... ja ... ja .. — Tre först och srämst, för dig, mig och Sally; och så tycker jag vi alltför vål kunde bjuda grefvinnan P. och fröken Adelaide . de bevisa oss alltid så mycken artighet . . — Alldeles, min gumma . ... förbannadt artig menniska, den grefvinnan; men tackna fan för det, för hon år fattig. — Nu år du sömnig, min gubbe. Att hon år artig, kommer sig derutaf, att hon år uppfostrad vid Carl den tolstes hof. — Jaså, di var så förbannadt artiga, di... bussarna . ... — Det år pappas beau jour i dag, anmärkte Jacques, som satt i ett fönster, midt emot systren, som broderade i en båge. Passa nu på, mamma.