Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1852, sida 1

— —————— båttre. Det hade så för gresvinnan blifvit en vana att kyssa mig, att hon slutligen ej kunde låta bli det. Men det var icke nog med att grefvinnan kysste mig; hennes kammarjungfru kysste mig åfven, och lika ifrigt; men som hon inte var tusendelen så vacker, som grefvinnan, så bekom det mig stort ingenting. Imedlertid fick grefvinnan en gång se detta och förebrådde kammarjungfrun det i skarpa ordalag, förestållande henne någonting, som måste varit mycket moraliskt, emedan hon talade om, att man borde akta sig att uppelda barns fantasi. Äfven förekom det mig, att kammarjungiruns kyssar ej voro så alldeles oegennyttiga, ty hon gjorde stundom anspelning på, att hon ingenting skulle ha emot att ega en I liten juvelring. jag bar på fingret, och som jag fått af min mormor. Men jag hörde icke på det Örat, ly jag var mycket rådd för söljderna. En dag sade kammarjungfrun till mig: -Någon, som mycket tycker om Victor, vill tala vid honom i grefvinnans rum i afton klockan åtta. Detta var så der vid middagstiden, och jag hemståller, om jag råknade minuterna