Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 april 1852, sida 2

—— — ——— ej sinnes tillgång pä stållet, så lät oss tala om dem åtminstone. Hvad såga herrarne, om vi skulle beråtta hvar sitt litet ungdomsåfventyr? Förslaget antogs med acklamation. Det tillhörde Branning, såsom den yngste, att beråtta först. — Mitt ålventyr år af ganska oskyldig beskaffenhet, började han. Jag gaf lektioner i rita åt en ung fröken, som var rått vacker och utmårkte sig i 8synnerhet för en yppig vext. Herrarne kunna icke förestålla sig, hvad det år svårt att låta bli att bli kår, når man ger lektioner, i synverhet i rita. Man nödgas ibland fatta elevernas hand, betrakta deras arbeten öfver axeln 0. s. v. Når man år ritmästare, har man rättighet att se alla öfver axeln, det vill såga, alla sina elever. Jag var tjugo år, hon sexton. Vid den åldern vill det icke mycket till. Men jag var en mycket blygsam yngling, hon en blygsam tårna. Dessutom kan man icke vara nog försigtig i kårlek med de förnåma. Guvernanten var också nåstan alltid inne under lektionstimmarna; och detta förargade mig så mycket mer, som jag tydligen såg på min sköna, att hon hade något, som låg henne på hjertat, något som hon endast ville anförtro mig enskildt. Min kär