Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 april 1852, sida 1

dan uttröttad anlåndt från en resa, kunde få lust att göra en verklig hoftoilette, gå ut på en promenad och genast vånda om hem får att lågga sig — det var en olöslig gåta för min kombinationsförmäga, så vida jag icke ville gifva den en lösning, som visserligen låter något sarkastisk, men som fullkomligt harmonierar med Andersens hela våsen. Hår måste jag gå något tillbaka får att kasta en blick på hans författareverksamhet. Andersen år, hvem kan neka det, en stor talang, han år en skald i ordets vackraste bemårkelse; det bevisa hans sagor, och framför allt hans djupt poetiska Bilderbok utan bilder-. Det ligger i denna bok en så barnslig renhet, förenad med en så glad och derjämnte träffande humor, att man ovilkorligen intages icke endast för boken, utan åsven för sjelfva författaren; ty — och detta år karakteristiskt — ingen författare år så sammanvuxen med sina arbeten, eller gifver låsaren uti dem sitt eget jag, som just Andersen. Hvarje tum hos honom är autodidakt; sitt vetande, sitt åskådningssått och den derifrån hårflytande riktningen — allt har han, att jag så må såga, sjelf utarbetat ur rååmnet. Från barndomen kåämpande mot förhällanden, som voro missgynnande för hans hösre beståmmelse, famlade han långe i mörkret, innan han fann den våg, som naturen föreskrifvit honom; hvarje steg måste han mödosamt tillkåmpa sig, och derför bar den ringaste fördel han förvårfvade sig prågeln af en bedrift. Enligt detta skulleman vara böjd att anse honom får en stormande natur, med kraft och vilja af jern — men det vore ett misstag. Han år barnsligt mild och lyrisk, han har visserligen gjort allt detta, men han vet sjelf icke på hvad sått, eller geuom hvilken makt, lik en planta, som blifvit nedgråfd i en mörk kållare, och som utstråcker sina långa rottrådar långre och långre tills de tråffa ljus och frisk luft, och då skjuter friska blad och utvecklar sina blommor — så har åfven han, i kraft af den hos honom inneboende anden, till hålften omedvetet åflats och stråfvat, tills han fann det ljus och den friska luft, hvari hans blommor kunde trifvas; hade hans ursprungliga natur varit beslutsam och kraftfull, så skulle han, i trotts af sin autodidaksi, dock småningom kunnat svinga sig upp till ett slags objektivitet; men detta var honom faktiskt omöjligt! Det gilves måhånda ingen mera subjektiv författare ån Andersen, hans jag år den sol, kring hvilken hans våsendes hela organism vånder sig; derför förmår han också endast skildra karakterer, såvida de åro portråtter, derför kan han icke ur gifna fakta nöjaktigt utveckla förhållanden. Allt, hvad Andersen skrifvit, år en autobiograsi, en panegyrik öfver honom sjelf. Om man läser t. ex. sagan om den fula ankungen, Improvisatören, Spelmannen från Svendborg, De två baronessorna och mycket uti hans . Buderbok— så skall man öfverallt igenfinna en med omstängigheterna kämpande talang, som ånge misskånnes, men slutligen går med sezer ur striden, eller också — oeh detta år lå en licentia poetica — går under i materiZ:iiii A —