Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 april 1852, sida 1

friska och behagfulla qvinnogestalter och så många ståtliga mån, som i Stockholm. Plötsligt såg jag på afstånd en person styra sina steg rakt på mig, han var alltför iögonfallande och egendomlig, att jag icke, åfven om han varit mig fullkomligt obekant, skulle hafva stannat, för att taga henne nogare i betraktande. Det var en man af ovanl.g långd, så mycket mårkbarare, som den å ena sidan icke motsvarades af någon särdeles manlig kraftfullhet, och å andra sidan kroppens enskilda delar icke tycktes passa så aldeles rått tillsammans. De långa armarna slängde låsa och osåkra omkring kroppen, benen hotade hvarje ögonblick att knäckas, och sjelfva hufvudet tycktes icke kånna sig riktigt sast på halsen, så vaggade det från den ena sidan till den andra. Lägger man hårtill en besynnerlig lutning af kroppens öfre del, liksSom om den icke sutte såker på sina leder och derför stundom måste stådjas med handen i sidan, så inser man lått, att det hela mäåste göra ett temmeligen komiskt intryck. I det visst icke vackra ansigtets uttryck låg något drömmande, jag skulle nåstan vilja såga sömnigt; de stora ögonlocken betåckte ögonen till mer ån hälften, den breda munnen var dragen till ett matt, stereotypartadt leende, och i hufvudets besynnerliga rörelse tycktes ligga något tillgjordt, en smula koketteri. Det besynnerliga i hela figuren framstod ånnu mera genom den högtidliga toiletten, hvars afsigt man alltför tydligt insåg för att kunna kalla den elegant; vest, halsduk och glacEhandskar voro hvita, frack och benklåder svarta, och ett af frackens knapphål prydt med en orden — så kom denna person, hvilken alla andra såkert funno hlika mårkvårdig som jag, mig skyndsamt till mötes. Jag sade: åfven om han varit mig fullkomligt obekant-, och han var verkligen icke obekant för mig; med glad ösverraskning skyndade jag honom till mötes, då han kommit mig något närmare, skakade hjerligt den framråckta handen och utropade: ÅAndersenl hvilken lycklig slump för er hit? Er, som jag trodde vara i Köpenhamn och först hoppades få återse under min hemresa! — Ack! suckade Andersen, jag år aldeles förstörd. För en half timme sedan anlånde vi med ångfartyget, och jag har under hela resan icke fått en blund i mina ögon för det eviga larmet och ovåsendet ombord. Naturligtvis frågade jag mig sjelf förvånad: Anlånd för en half timme sedan, och redan i full gala? Nå, svarade jag mig också sjelf, han har väl några vigtiga besök att aflågga. — Kom med mig hem, sade jag högt, så få vi spräka en stund förtroligt med hvarandra, och derunder kan ni hvila er något efter edra strapaser. — Nej, min båsta vån, svarade han mig, jag år verkligen aldeles utmattad; jag går genast hem och lågger mig, för att i sömnens armar få ersåttning för hvad jag under de senaste dagarne förlorat. Nu, det tillstår jag öppet, stod mitt förstånd stilla! Huru den, som för en halftimme seREBEL RANE DENER 8 SER 7 RS VARE RE EN EA