Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 mars 1852, sida 2

— ————————————— — — — Du är nu vid den ålder, mitt barn, började hon, att naturen tager ut sin rätt. När ynglingen går i den svala lunden, och jungtrun sitter invesluten i sin borg, då uppstår det fenomen, som våra lärde kallat kärlek. Ja mitt barn! kärlek, jord och himmels under, salighetens milda fligt, som kommer lik tjufven om natten och bedårar menniskor och kreatur — ja, min dotter, jag säger bedårar, för om man vill ge ut aldrig så många tusen riksdaler, så kan man inte bli honom qvitt, om han vil får inrota sig. Det gifves ögonblick i lifvet, jag medger det, då liksom en bögre försyn tillvinkar oss en ursäkt för de jordiska dårskapernas förseelser . . . det finnes tillfällen, då dödens kalla hand kan stå firdig att uppsluka det bleka offret, som i en lycklig stund frälsas af en räddare . . jag vågade säga, en handelsbokhållare . Brukspatronessan gjorde en paus, för att se, hvad detta ord gjorde för effekt på hennes dotter; men då hon såg, att denna endast satt och stirrade på henne, med halföppen mun, fortfor hon: (Forts.)