echaines anglaises och Xgrandes promenades sin rått gållande. a. Men då den stora Korsikanens lycko-stjerna började blekna, då de förbundna makternas armåer öfverströmmade Frankrikes gränser, insmuglade de tyska trupperne sitt hemlands Ländler, och det från sin makts Zenith nedstörtade Frankrike måste bon-re, malors beqvåma sig att reglera sin politik efter de allierades melodier. Under Wiener-kongressen, i hvars sköte man rådplågade om den nya tidens gestalt, usurperade den tyska valsen en makt, som sträckte sig från Donau ända till Seinen. Frankrike förlorade, i trotts af all sin diplomatiske dansmåstare Talleyrands konstiga våndningar, sin politiska sjelfståndighet och med den sina nationaldansars suverånitet. Efter Ludvig XVIII:s restauration sormerade Frankrikes politik och dans ett nåra vånskapsförbund med England och Ryssland, samt kastade sig liktidigt i Anglaisens och Mazurkans armar. Når Carl X år 1830 låt Polignacs lag-möra--aordonnamcer nedljunga lik en blixt från den blå julihimmela, då håjde sig i ett nu det förolämpade solkmajestätet och jagade i galopp tre dynastier inom tre dagar ur Frankrike. Med de trenne julidagarna begRynte Galoppens herravälde och den afundsvårde hr Musard, som ånnu år alla grisetters afgud, alla Titiis Dalailama och franska galoppens Demostenes. Den som båst utförde denna dans var, som bekant år, Ludvig Poilips son, hertigen af Orleans, som till en icke ringa del hade den bravur, hvarmed han i galoppen förstod att eröfta alla damernas bjertan inom pariser-bourgeoisien, att tacka för sin stora popularitet. I Tyskland bibehöll emellertid valsen sin gamla rått. Lanner och Strauss voro dessa retande Novellen-Walrers och Walzer-Novellens? Castor oeh Pollux samt Bandello och Boccaccio, hvilka i dansmusikens annaler, åt sina skapare byggde en oförgånglig minnesvård af hånryckande melodier och synkoperade rythmer, bvilka segrande genomilade helfva verlden, och öfverallt gjorde proselyter. Må de theoretiska skrikhalsarne gerna med lärda rynkningar på näsan och förnäma arelryckningar nedblicka på dessa båda dioskurer: i tio trakter af en bland deras otaligt många valser ligger osta mera melodisk kärna och kärnsull melodi, ån i mången sem-akts opera af våra uppblåsta kapellmästare och musikdirektörer. Under den såkallade borgar kungensk, Ludvig Philips, adertonåriga juste-milieu vålde, höll Frankrike srätta medelvägen, emellan den orleanistiska galoppen och den bonapartistiska kontradansen; men den sednare urartade mer och mer till ett slags travestie och karrikatyr, och så uppkom, liksom i politiken, så åfven i dansen, den mycket aktn ingsvärda Cancan, en blasphemie mot den spanska Fandangon, ett frivolt pasquill öfver seder och anståndighet, en i danssorm omstöpt Faublas-. Man måste se Cancan, dansad af grisetter och studenter, för att förstå pariser-kärlekens grammatik, syntax och logik, såsom den ursprungligen uppstått i quartier latin och på det mycket aktningsvärda Pere Ma billes baler, och hvarifrån den som en slingervext spridt sig till samhållets alla klasser. Skamlösheten i denna dans, som håller jemna steg med juste-milieu-politiken, var det ågg, ur hvilket den kommunistiska polkan, denna knubbiga, svartögda och brunhalsade zigenarslicka från de böhmiska skogarna, framkröp, och med henne, några år senare, den socialistiska sebruarlrevolutionen. Dans och politik hafva sedan den tiden föga få ändrat sig. Cancan och polkan (i afseende på den senare har den tyska kompositören Anton Wallerstein, några andra att förtiga, förvårfvat sig ett polköst rykte) böra ännu i Frankrike till dagordningen, och af dessa båda dansers konseqvenser, hvilkas osynliga måtto lyder så: Åallt måste kunna ske ogeneradt, utvecklade sig den mera ån oförskåmda statskuppen den 2 December 1851. Den stora onkelns lilla brorson, åfventyrarn från Boulogne och Strassburg, utgaf årsdagen af slaget vid Austerlitz en proklamation, hvars följder på förhand omöjligen kunna beråknas. Louis Napoleon Bonaparte dansade under kanonernas dån, på Paris bloddrånkta gator, en helfvetisk Cancan med den brutna konstitutionen, och dansar ånnu med franska folket en satans äfventyrlig polka, vid hvilken han troligen kommer till korta. Qui vivra, verra, säger hr Musard. Och något mera vill icke eller jag säga! LW——— ngng;t.77