Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 mars 1852, sida 2

Sen — A Salon. Dansernas politik och politikens danser. (Af E. M. Oettinger.) Dans, ja dans, hvad år dans? Riktar ni denna kiakiga fråga till våra gamla stock-esthetici, så gilva de er säkert följande höglärda svar: Dans år framstållningen af sköna kroppsformer, beherrskad af rythmens och harmoniens lagar. Huru enofaldigt, huru komiskt, huru osannt! Besök den förnåmsta af våra baler, och öfvertyga er med egna ögon, buru många oskoöna kroppsformer, utan retelse och behag, utan takt och rythm, der kretsa om hvarandra, och då måste ni inse, att nyssnämnda definition år aldeles oriktig. Mig synes -dans vara ett lika mångahöfdadt begrepp och lika svårt att definiera som SpolitikBåda hafva öfverhufvud stor likhet med hvarandra. Dans år, enligt min åsigt, benens politik och politik år den dans-konst, som utöfvas af den oviga och kostsamma machin, hvilken man kallar stat, och hvarmed mången nation ej kan stata sårdeles mycket. Ingenting år så obeståndigt som dans och politik. Båda äro underkastade oupphörliga vexlingar. Hvarje ny tid skapar en ny politik, sramalstrar nya danser. Dansen år nåstan alltid ett figurligt kommentarium till tidens politik, likasom omvåndt politiken år ett kommentarium till tidens danser. Hafva menniskorna, hvilket icke kan betvislas, dansat redan vid syndaflodens tid, så kan det säkert icke hafva varit någon annan dans, ån ett slags antediluviansk polonaise, vid hvars toner menniskorna och djuren parvis intågade under Noachs arks skyddande tak. Vid denna lyckliga tid lågo politiken och dansen ännu i linda: båda bade en rörande patriarkalisk karakter. Vid den tiden, då judiska folket ännu var en sjeliständig nation, och statspolitiken låg i öfversteprestens hånder, utgjorde dess tempel danssalen, ty dess chörer dansade framför förbundets ark. Åfven hos de andra folken i den grå forntiden, kånde man ingentns annat ån altaroch offerdansar. I medeltiden, då furstarnas politik fann sitt starkaste stöd i det inskränkta undersåt-förståndetss blinda tro, urartade dansen till en sjukdom, ett slags politisk sinnessvaghet: halfva verlden led af Chorea Sancti Viti eller Sanct-Veits-dansen. Vid Cardinalerna Richelieus och Mazarins tid var Frankrike tongifvande såvål i politik som i dans: hela Europa dansade Sarabanda, denna dans, som Richelieu dansat med Marie Delorme och Mazarin med Anna af Österrike. Då Ludvig XIV, sedan han blifvit myndig och sjelfståndig, med Louise de La Valliere glömt sin första och med fröken de Fontanges sin andra kärlek, uppsann politiken, till fördel för markisinnan af MontesI pan, som kånde sig vara moder, styfkjortlarna och menuetten, tili hvilken måster Lully (ci-devant kockspojken, hvilken riddaren af Guise fört med sig från Florenz till Paris) uppfann en musik, så allvarsam och tung, som den allonge-peruk, hvilken balancerade på kompositörens af Fetes de Uamour et de Bacchus hufvud. På Ludvig XV:s tid, då qvinnostyrelsen och måtressväldet dikterade franska politikens bästsprång, predominerade Cotillonen eller på svenska stubben. Hela Frankrike dansade efter Cotillon II:s pipa, ett namn som Fredrik den Store tilldelade Maria Theresias våninna, markisinnan Pompadour. I denna dans spelade nåsduken en hufvudroll. Hvar och en, till hvilken hon kastade den, var den allsmåktiga stubbens gunstling: först kom hertigen af Choiseul, derpå kardinalen af Bernis. Den senare var såsom abb den vackraste dansör och såsom minister den förslagnaste politiker på den tiden. Vid början af franska revolutionen begynte Quadrillens herravälde. Äsven denna dans var ett plastiskt kommentarium, ett rythmiskt uttryck af denna tids-period: konungen och de tre stånden bildade statsmaktens quadriga eller fyrspann. Då skräckregeringen och med henne den Lallt jemnlik-görande4 guillotinen uppsteg ur konventets sköte, dansade det blodberusade folket ingenting annat ån Carmasnolan? och sjöng dertill sin fa ira, ga ira, les Aristocrates å la Lanternet, under det måster Samson, applåderad af de derför betalta strumpväfvarna, benåmnda Tricoteuses, på Greve-platsen med samma sinneslugn slog hufvudet af konungen drottningen och hertigen af Orleans-Egalite, samt små: ningom åfven af Girondisterna och Berget. Sedermera, då Napoleon med kraftig fot trampade anarkiens lindorm, revolutionens hydra och ett miss brukadt folkvåldes nemeiska lejon i stoftet, gjorde kon: tra-revolutionen och med den kontra-dansen med sin: NV