Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 mars 1852, sida 1

Brnkspatronessan var idel förtjusning öfver friherrinnans nedlåtenhet, såsom hon kallade den, och för hvilket ord hon alltid fick uppbära förebråelser af Jacques; ty han menade, att folk, som ägde en half million, alltförväl kunde vara nedlåtande sjelfva; och serskildt hvad beträffar baron Stormväder, så vore det alltförväl bekant, att han stod i förbindelse till brukspatronen Pundmark, för åtskilliga penningeförsträckningar, så att någon nedlåtenhet der vid lag icke borde komma i fråga. — Jag blef så alternerad, då jag fick höra Elise Stormväders röst i trapporna, för här går jag i min chemins och tänker På ingenting; men det går an, att hon och jag äro så intimida, att vi inte kan bli bru janta för en så den petition. Men hvar var det vi slutade, kära Victor? — Vid friherrinnan Stormväder. — Nå ja, det öfriga känner du; det är bara att följa den gamla listan. — Men jag tyckte tant sa att det skulle bli musik; vore det då inte skäl att bjuda Sallys musiklärare? det vore alltid en nummer. — Det kan du ha rätt i. Jag tror, det brukas någon gång i de större husen. Sätt upp hr van Boom. — Och sångläraren? — Hr Dannström? ja visst.