Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 mars 1852, sida 1

— — —— — 1ren? frågar sig litet hvar, då man nummer efter nummer letar i Aftonbladet efter stränga recensioner— förgåfves! Hvarken den usla eller den förtråffliga (om det finnes någon sådan) litteraturen har der funnit någon domare, och långt ifrån att lifligt ingripa i vära litteråra förhållanden, så, som man hade våntat, befattar sig Aftonbladet icke med litteraturen alls. Då den litteråra kritiken åfven ligger nere i de andra större tidningarne, hvarmed ock år sagdt, att den lieger nere i hela landet, så må det icke förtånkas en ringa landsortstidning, om den företager sig att bearbeta detta sedan långe i tråde liggande fålt. För att emellertid på det båsta förklara och dermed bereda ett urskuldande för de lyten, hvarmed vår nyare s. k. sköna litteraturår behäftad, år nödvåndigt att kasta en återblick på kritiken, sådan den under senare åren blifvit utöfvad; ty icke hade så mycket ogrås vuxit upp, om den gjort sin pligt. Det var just i Aftonbladet, som den -usla litteraturen i många år ,hade sin mågtigaste skyddspatron. Det gick ånnu något an, medan Hjerta sjelf intresserade sig för litteraturen, det vill med andra ord såga, medan han ännu var förläggare, men sedan han dermed upphörde, och lemnade Almqvist fullmagt in blanco, att husera med vår litteratur, var ock så i och med detsamma gårdet uppgifvit åt den usla litteraturen. Man vet, med hvilken oförsynthet Almqvist pussade för sina egna litterära missfoster; detta ansåg troligtvis Aftonbladets då varande egare för en loslig industri-; men det var klart, att detta puffande ej i långd kunde båra sig, om man ej genom utkastandet af ett och annat hundben, åfven åt andra susla författare, mutade dem att hålla med, och instämma i chorus för att prisa sin mästare, MephistophelesAlmqvist, under hvars trollspö lärjungarne villigt böjde sig, för att uppfånga något af de smulor, som föllo från den rike mannens bord. Det var till deras tjenst han skref en all litteratur skandaliserande artikel i Aftonbladet, deri han sökte bevisa, att det just vore medelmåttorne, som borde uppmuntras; snillet, mente han, hjelpte sig nog sjelft. Kronan på sitt verk satte han likvål, når han den 4 December 1850 puffade för det af hrr Östlund Berling i Norrköping utgifne -Original bibliothek-. Förlåggarne hafva haft den naivetn, att aftrycka denna puff i sin anmälan till 1851 års bibliothek, och åfven detta år icke utan sin betydelse, såsom en karakteristik på huru förläggare i allmånhet uppfatta sitt kall. Denna anmålan år ett sådant kardinaldokument, att vi icke kunna neka oss att göra utdrag ur densamma: Endast hårigenom såger AB., har också kun nat blifva möjligt, hvad såkert ingen hade velat tro för 30 år sedan, om man sagt att det skulle inträffa, nemligen att man skulle kunna erhålla en icke obetydlig volym af nya arbeten för detsamma som ett par cigarrer eller ett glas punsch kostar. Denna reflexion kan synas trivial; men tanken torde finnas icke sakna all betydelse, då man erinrar sig att en