Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 mars 1852, sida 1

As3 — Nå ja, men man blir så abdominabelt varm. — Får inte hjelpa. I societetslifvet är första regeln att ega förmåga att uppoffra sig. — Men hvad säger du om litet musik förut? Du vet, att jag ger soupern egentligen för landshöfdingen , som är i stan; och deras dotter Rosa lärer vara andra mamsell Lind att sjunga. Får hon inte det, så blir det aldrig väl. — Låt oss ha musik då; men då får tant laga, att vi få hit signor Fiasco och signora Castrulli — — Det förstås; tror du inte, jag tänkte på det, på samma gång jag tänkte på hjorthornsglåe Apropå, jag fär inte glömma att skicka till kokfrun. Ett klingande af sporrar hördes i förstuganI och dörrarne slogos upp på vid gafvel. — God morgon mamma! får jag mat, men mycket mat! jag är urgröpt hungrig. — Straxt min söta gosse! Men fy, inte kasta sig så der med smutsiga ridstöflarna på min fina soffa! se, öfverdraget är alldeles förderfvadt. — Bagatell! det är inte långt till tapetserarn. Hungrig är jag, och trött är jag; också