Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1852, sida 2

— vudstaden, sör att der förhyra ängsartyg för de resande. Vi finna det lått sörklarligt att det bland en stor skara ynglingar skall gifvas ett icke ringa antal, som finner behag i de nöjen af alla slag, som under färden genom flera provinser och vid framkomsten vänta de glada studenterne med sin vackra sängkör; men det skulle dock förundra oss om desse unga mån, för ett flyktigt nöjes skull, skulle kunna förgåta hvad de åro skyldige sig sjelfve och sin nasion. Om det skall anses såsom ett bevis på kining eller dess motsats att de norska studenterne till förra årets studentmöte inbjudit danskarne och till och med, uti sårskild skrifvelse, de islåndska studenterne, men icke Upsalas och Lunds, utan i afseende på dem stållt det i danskarnes skön att taga dem ri fölge med sig, det må de, som nårmast bordt kånna sig tråffade deraf, sjelfve bedöma; men, då man derjemte erinrar sig att de norska studenterne vid 1845 års studentmöte i Upsala vågrade att komme, ehuru de voro formligt inbjudne, synes man åtminstone icke kunna såga att de ådagalagt så starka sympathier för bröderne i Upsala, att desse borde kånna sig frestade att sjellmant och ensamne göra en fård till Christiania året efter det kamraterne från Lund och Köpenhamn varit der. (Ur ett bref från Christiar ia). Den i handelstidningen n:o 68 införda beråttelsen om hr Fredrik Ursins konsert d. 17 Mars påkallar ett beriktigande. Stallets nedfallande på violinen förutsätter en värdslöshet, hvartill hr Ursin omöjligen kan göra sig skyldig, och som publiken, med all sin välvilja sör den unga konstnärn, icke skulle kunnat belöna med framropning. Morgenbladets berättelse. att slera strängar sprungo på en gång, och Christianiaposten, alt stallet gled ud-, något som naturligtvis aldrig kan hånda, vittna endast om den grad af kompetens, som resp. hrr reserenter besitta, att tala om musikaliska prestationer. Saken var den, att stroppen till strångbron mot slutet af sista numret plötsligen brost. under den försärliga hettan i salen. Jlissödet kunde således icke tillråknas konsertgifvaren, och det var således icka till följd af, utan i trotts af detta, som publiken, hvilken flera gånger gifvit sin tillfredsstållelse tillkånna både med hr Ursin, såsom basunist och violinist, och med systern som pianist, framropade honom. Det kan måhånda interessera er att erfara, att nåstan alla de båttre stråk instrumenter vi hår under de senare åren erhållit, åro af svenskt ursprung, alla förfårdigade af hr Otto, förut i Götheborg och Stockholm, nu bosatt i närheten af Enköping. På det åldsta af dem, som kommit till vårt land, bestäldt och profvadt af hr kongl. kammarmusikus dAubert år 1847, var det som hr Ursin spelade.