distriktets poliskonstapel, n:o 32 Nattason, fann sig föranläten att tysta på dem och då de icke ville hörsamma uppmaningen, anhöll han den värsta skrikhalsen, Carl Petter Andersson, hvilken äfven var mest förplägad, för att föra honom till polievakten. Men att så der lemna en kamrat åt sitt öde, deremot reste sig de öfriges rättskänsla, hvarföre de sökte befria honom från poliskonstapeln. Följden deraf blef. att ett allvarsamt handgemäng uppstod, ur hvilket de anfallande gingo segrande, samt, så skyndsamt som möjligt, släpande medförde sitt byte. Konstapel Mattsson, som emellertid gifvit signal, hade erhållit förstärkning af tvänne andra poliskonstaplar samt skyndat efter de flyende, hvilka uppbunnos vid Skansen Kronan, der de samtlige arrosterades och affördes till poliskurran. I Fredags förevar härom undersökning i poliskammaren, dervid af hörde vittnen intygade, dels att Carl Petter Andersson varit full och fört oljud, dels ock att Carl Pettersson tilldelat konstapel Mattsson åtskilliga slag och knuffningar i ansigtet och för bröstet sewt dela, att Anders Pettersson väl deltagit i försoket alt befria Carl Petter Andersson, men huruvida han dervid tilldelat Mattsson något slag, kunde icke med full vissbet utrönas. Poliskammaren dömde härefter: Carl Petter Anderason, att för fylleri, sabbatsbrott och eljud å väg böta tillsammans 8 rdr 16 sk. eller undergå 8 dagars fängelse vid vatten och bröd; Carl Pettersson för poliskonstapelns öfverfallande i utöfningen af sin tjenst, att böta 66 rdr 32 sk., samt för sabbatsbrott 3 rdr 16 sk., eller i brist deraf i ena bot afstraffas med 28 dagars fungelse vid vatten och bröd; samt Anders Pettersson, att med ed, om han gitter, värja sig från åtalet, att hafva sökt befria Carl Petter Andersaon och dervid burit våldsam hand på poliskonstapel Mattsson. — Sedan kommissarien Andersson, på giund af handlanden angijsvelse, låtit inkalla hand landen G. i Majorna till poliskammaren, i påstående om ansvar för oloflig försäljning af starka drycker, hade detta mål till handlägening företagits den 19 dennes, dervid G. nekat till angifvelsen med förklaring, att ban icke gjort sig skyldig till någon mi nuterings förseelse efter den dag, då samtlige hundlonde sins emellan träffat öfverenskommelse derom, att icke hålla till salu spiritudsa drycker i mindre qvantum, ån försattningarne medgålvo. Ett af åklagaren åberopadt vittne, gossen Carling, hördes hårefter och intygade, att han hos handlanden G., de dagar åtalet afsåg, icke fått köpa mindre ån en kanna (kognak) vid hvardera tillfållet; och fråntrådde kommissarien Andersson i brist af vidare bevisning åtalet, hvaremot G. yrkade, att angilvaren mätte ålåggas med 10 rdr bko ersåtta honom för tidsspillan och besvår. Poliskammaren beslöt då, att för ansifvarens hörande uppskjuta målet till den 26 dennes. Då målet nu påropades iuställde sig angifvaren ge nom ombud, som uppgaf, att han med vittne ville styrka, att gossen Carlings vittnesmål icke varit med sanningen öfverensstämmande Det af ombudet åberopade vittnet intygade ock, alt Carling, någon dag efter vittnesmålets afgifvande, skulle för vittnet jemte en annan bekant yttrat, att hans vittnesmål i så måtto varit falskt, att han, i stållet för uppgiften att ha köpt 2 kannor kognak, endast köpt I kanna brånvin och Å kanna kognak samt att Carling, i det han yttrat samvetsoro och ånger Öfver vittoesmålet, frågat vittret hvem vittnet trodde den största synden vidlåde, antingen han som vittnat falskt, eller G. som ofvertrådt författningen, derpå vittnet skulle ha genmålt, att om Carling genast inför domstolen sanningsenligt åndradt sin beråttelse, så hade han af den högste domaren en gång lättare kunnat hoppas på förlätelse, ån den som förledt honom att begå en så svår synd. Handlanden G. yrkade hårefter slut i målet, på det han, som orden föllo, måtte slippa att långre stå som ett spektakel.x Poliskammaren delade emellertid icke hans åsigt, utan uppsköt målet ytterligare 8 dagar för Carlings inkallande. Gossen Carling lårer icke på flera dagar varit synlig i sitt hem, och man fruktar, icke utan skål, ait någon olycka håndt honom. — Efter slutad session förliden fredag låt hr polismåstaren, i mån af disponible medel, tilldela belöningar till dem af poliskonstaplarne, som ester poliskorpsens omorganisation gjort sig genom välförhällande förtjente af en sådan ihåskommelse. Dessa belöningar, som bestämdes på grund ass tjenstetid, beprösvad nykterhet och redbar karaktär, visadt allvar i tjenstepligtens sullgörande samt vid oförutsedde fall adagalagd syndighet, erhöllos af följande konstaplar: N:o 4 A. Larsson, n:o 15 A. Lundgren, n:o 16 J. M. Magnusson och n:o 17 G. Jonsson, hvardera 6 rdr 32 sk.; n:o 3 P. Jonsson och n:o 24 S. Johansson, hvardera 10 rdr; n:o 11 J. Andersson, n:o 25 A. Malm och n:o 26 J. Jonssen, hvardera med 13 rdr 16 sk.; pD:o 12 L. E. Lindblad, n:o 14 C. E. Blomberg, n:o 19 J. B. Johansson och n:o 29 J. Andersson, hvardera 16 rdr 32 sk.; n:o 9 C. Qvist, (eller som han numera kallar sig Qvistgård), 20 rdr, samt n:o 7 E. Ljungqvist 25 rdr, allt bko. Fa 1 1