Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1852, sida 1

2t: — att lordågarne borde sinna sig i att sörsaka en förhöjd inkomst, den de endast erhållit genom ett privilegium; men man bår också å andra sidan ihågkomma, att dessa mån under en lång följd af år blifvit vana att anse denna förökade inkomst såsom sin lagliga egendom, och derför bår man icke sörundra sig öfver, att de ogerna ville förlora den. Beiänker man vidare, att de åldre begreppen om beskydd för den nationella produktionen visserligen får långe sedan sörsvunnit i theorin, men dock ånnu beståndigt spöka i mången menniskas hjern2, och att många, kanske af konsideration för landaristokratiens politiska betydelse, kunde vara villiga att underståda den emot penningearistokratiens tilltagande inflytande, så inser man lått, huru en blandning af interessen, fördomar och politiska konsiderationer kunnat förena ett stort parti under fåltropet: Beskydd för den nationella produktionen;ålven om man icke tager i betraktande det egendomliga engelska karaktersdraget hårdnackenhet-, som icke minst utmärker squirearchien-. Detta partis stållning var icke så svår, så långe det icke hade någon annan uppgift, ån att klaga öfver landtmannens nöd och fordra anstalter att afhjelpa den; dess motståndare voro splittrade i sårskilda partier: Peeliterna skiljde sig från Whigs i de religiösa frågorna, från Manchesterpartiet der det var fråga om parlamentarisk och financiell reform; de irlåndska medlemmarna voro icke nöjda med något parti. Härtill kom vidare en mångd personliga konsiderationer, hvilkas vigt i politiken icke får skattas får lågt, och ett slutet parti af 230 å 250 medlemmar i ett hus, hvars hela antal medlemmar uppgår till 658, hade således lått spel, når det ville störta en regering, men det var ojämnsörligt svårare att bilda en ny. Detta visade sig sistlidet år, då lord Derby nödgades förklara, att han icke var i stånd att bilda en ny minister; om han icke ville uppgifva sin stållning som chef för ett politiskt parti, så måste han nu vara beredd att taga styret i hand. Men frågan var nu, huru han skulle båra sig åt. Det skulle vara en dårskap att föreslå en förhöjd tull på spanmäl i denna parlamentssession, der han, enligt hvad han sjelf förklarat, har beståmd minoritet i Underhuset. Den nårmaste utvågen, under sörutsåttning att han verkligen har i sinnet att återinföra spanmålslagen om också i modifieradt skick, tycks vara den, att få budgeten och myteriakten antagna, och sedan upplåsa I parlamentet för att appellera till landet. Emellertid tycks denna regering icke vara böjd att betråda denna våg, om den icke tvingas dertill. Om oppositionen vill vara billig, så bör den låta parlamentssessionen ha sin gång, utan att föreslå någon förändring i den hittills följda sinanciella politiken, och deremot I sysselsätta sig med genomförandet af åtskilliga reformer, hvarom alla partier åro ense, sårdeles i lagskipningen och undervisningsväsendet. Når sedan nya val blifvit söretagna, bör den, om nåmnligen majoriteten i Underhuset fordrar det — ty så tycks den något tvetydiga frasen om den upplysta allmånna