Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 mars 1852, sida 1

al baronetter och medlemmar af pärssamiljer, utan också, om man såster uppmärksamheten på de många bruk och medeltids-upptåg, som bibehållit sig genom århundraden, iakttager tonen i det engelska sållskapslifvet och gör nårmare bekantskap med den engelska litteraturen. Hår har principen om landtegendomarnas öfvergång till åldsta sonen, hvilken princip icke blifvit införd genom någon uttrycklig lagstiftningsakt, utan år grundad i :common law, bibehållit sig utan någon egentlig anfåktelse. De stora godsågarne kunna icke nu, som i fordna dagar, rida ut med en stor skara af våpnade vasaller; men de kunna instålla sig vid valurnan med en lång rad af förpaktare, hvilka måste rösta såsom deras herra befalla. Å andra sidan år England ett industrielt och kommercielt land; fabriker och handel hafva under senaste århundraden, men i synnerhet efter sista kontinental-kriget, gått ofantligt fort framåt, kapitaler hafva hopat sig i en sådan massa, att de icke kunna anvåndas åfven med den otroliga verksamhet, som hår utvecklar sig med hvarje dag, utan måste söka marknader öfverallt på kontinenten, der tillfålle erbjuder sig. Den klass, som uppehåller denna förvånande verksamhet, har långe varit aristokratiens rival, men blifver allt mer och mer farlig för densamma, allt eftersom dess makt åkas och medvetandet derom stadgas genom segrar, hvilka visserligen åro vunna först efter en hårdnackad strid, men derför icke åro af mindre vårde. Denna klass, den stora och rika medelklassen, år visst icke utesluten från deltagandet i landets styrelse; den utöfvar ej allenast betydligt inflytande på den allmånna opinionen, som alltid i sista instansen har den afgörande rösten; utan den råknar ålven ett icke ringa antal representanter i underhuset. Aristokratien stänger ej eller möjligheten för medlemmarna af denna klass att upptagas bland sig; den nybakade baronetten betraktas vål måhånda i början med ett försmådligt leende af sin uradliga kollega, men hans söner och efterkommande åro redan genom bördsrått medlemmar af denna stolta aristokrati; ja, om de åga erforderliga talanger, kunna de åfven blifva parti-ledare, såsom Sir Robert Peel. Detta sker dock genom ett slags adoption, icke i söljd af deras egen rått; hela denna klass skall dock icke i långden låta sig nåja med en så sparsamt tillmått andel i statens regering; det var visserligen bra, att hr dIsraeli, som år af judisk hårkomst och förut bekant som sörsaitare, kunde blifva skattkammarekansler; men att han år detta, uppnåddes blott derigenom, att han slutit sig till ett parti, som han, enligt sin stållning i samhållet, icke tillhör, och som visserligen icke försmår att draga nytta af hans gäfvor, men dock i själ och hjerta ser ned på honom som en parveny. Det var visserligen bra, att hrr Cobden och Bright med sina vånner efter behag kunde hålla Whigs uppe, så långe de hoppades kunna aftvinga dem koncessioner, men låt dem falla, når de mårkte, att de icke hade något mera att vånta; men, når