Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 mars 1852, sida 1

— ———— — ——— — — —A de laggt sin sörstörande hand på den, ty några stycken af draperierna hade assallit, och den gamla mannen var just sysselsatt att äterstålla dem i deras ursprungliga skick. Den gamla bildhuggaren måtte hafva varit mycket bekant i slickhuset, ty flickorna drefvo allehanda oskyldigt skämt med honom. Plötsligt uppstod i ena hörnet af gården en håftig ordvexling mellan långa Mia och Anna Moeyal öfver en till utseendet ganska vigtig stridssräga, ty de andra slickorna blandade sig med stor ifver deruti. Sedan de stormande öfverlåggningarna varat en god stund, ropade ändtligen Trees med håg röst: — Kom, kom, det hår grålet varar tills det blir sju Thorsdagar i en vecka. Hvad begriper du om den saken, Moeyal? Vi skola fråga måster Steven om det år möjligt. Måster Steven vånde sig om på sin stege, för att blifva skiljedomare, men så mänga förvirrade frågor rusade på en gång in i hans öron, att han icke förstod ett enda ord. — Åh, ni åren allesammans stuckna af en Tarantel, det vet jag vål, ni pladdrande skator! utropade han, i det han for med båda hånderna öfver ansigtet, liksom ville han