Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 mars 1852, sida 1

hos loket, kunde hon omöjligen bestå; detta måste man icke förglömma, om man vill bilda sig en mening om de sannolika följderna af Toriernas ösfvertagande af regeringen. Man har på slera stållen å kontinenten ansett detta ministerombyte som en reaklionens seger; de Österrikiska bladen hafva sjungit Te deumoch bebådat liberalismens nåra sörestående fall i dess urgamla hem. Dessa månifestationer kunna endast förklaras som en följd af en fullkomlig okunnighet om engelska förhållanden, med mindre man uppsåtligen söker slå blå dunster i ögonen på läsarne. En blick på Englands historia de senaste 25 åren, för att icke gå långre tillbaka, skall visa, att torierna ofta varit vid styret under denna tiderymd, utan att landets gamla friheter varit utsatta för minsta fara. Flera vigtiga åtgårder i framåtskridande riktning hafva tillochmed företagits under regeringar tillhörande detta parti, hvars ledare Sir Robert Peel en gång var. Nu bär partiet icke en gång långre namnet af torier; i stållet kallar det sig landtpartiet (the country party). Betydelsen af detta nya namn år negativ, ty det betecknar ett motstånd mot de merkantila och industriella intressenas stådse stigande inflytelse. De allmånna politiska principer, som framkallat så håftiga strider på kontinenten, äro i England icke långre föremål sör diskussion; det finnes icke något parti, som representerar parlamentarisk styrelse, tryckfrihet, sörsamlingsfrihet och sjelfstyrelse; det på dessa friheter byggda system år gemensamt för alla partier; den som i England våckte förslag om inskrånkning i någon af dessa friheter, skulle anses för dårhusmessig. Tillochmed politiska åtgårder af nyare dato, såsom katholikernes emancipation och resormbillen, betraktas nu af sina förra motståndare som -saits accomplis-. Man kan i sitt hjerta beklaga hvad som skett; man kan åfven, når man, såsom den nye ministern lord John Manners, slår sig på versmakeri, i medelmåättiga vers gifva lust åt sin smärta och sin saknad — samme ådle lord har älven beklagat Sluartarnes fördrisvande, och dock lår det nåppeligen salla honom in att föreslå någon ny successionslag — men i praktiska lifvet måste man rikta sina tankar på frågor, hvilka hafva en verklig praktisk betydelse. Striden om politisk frihet utkåmpades våsendtligen vid revolutionen 1688, men icke striden mellan de sårskilda elementerna inom samhållet. Det moderna England år mycket olika med England före -den sista lånsherrn; de måktiga, pansarklådda baronerna, hvilka aftvingade Johan utan land det första stora frihetsbrefvet, skulle hafva svårt att igenkånna sina efterkommande, hvilkas ståtliga ekipager en vacker dag under såsongen paraderar i Hydepark med pudrade tjenare. Likväl år England ånnu i dag ett aristokratiskt land, ett faktum, hvarom man icke allenast kan ösvertyga sig, om man låser hvilken ministerlista som hellst, erinrar sig ett öfverhus, sam mansatt af baroner, viscounts, earlar, markiser och hertigar, genomgår namnen på underhusets medlemmar och uppråknar hela listan