Clara-bilden, af Henrik Conscience. Öfvers. af 6,—nmn. VIL (Forts. fr. N:o 68.) Snart befann sig grefven på Klostergatan; och en stund derefter sågo hans bekanta honom stiga uppför stadshusets trappor. Denna dag måtte han säkert hafva varit på många ställen och uträttat ytterst vigtiga affärer; han hade för andra gången varit i flickhuset, men ännu icke någon gång återvändt till sin boning . Klockan var omkring fyra på eftermiddagen; grefvinnan satt utmattad, utgråten och djupt nedtryckt på sitt rum; duenan bad ej långt från henne på sin rosenkrans, Grefvinnans hjorta plågades nu mindre afförskräckelse, men så mycket mer af en annan oro; hon bade af Ines erfarit, att grefven satt tro till sanningen af hennes ord och att han numera icke förföljdes af den pinsamma tanken att bon varit honom otrogen; men hon trodde att han öfvergifvit henne och ämnade ensam afresa till Spanien. Emedan hon innerligt älskade sin make och så väl geerkänslans som bjertats band var fästad vid bonom, så var denna tanke för henne ett hårdt slag; och hon väntade med spänd ångest att få ge den bekräftad. Medan hon i sitt inre gret och sörjde öfver förlusten