Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1852, sida 1

— Ja, ja, svarade grelven, Don Alonzo dAlmatas, min salig broders barn — intet tvifvel återstår, ty jag är i besittning af flera ovedersägliga bevis. Men hör nu uppmärksamt på hvad jag har att säga, Catalina. — Himlen har icke välsignat vårt äktenskap med barn; min brorsdotter . , . — Ack, är det en dotter? utropade grefvinnan. — Ja, vacker och älskvärd sem en ängel! svarade grefve dAlmata. Enligt lag är hon min enda arfvinge. Emedan hon hittills icke åtnjutit den uppfostran som anstär sista ättlingen af familjen dAlmata, så önskar jag låta uppfostra barnet i mitt hns, under mina egna ögon, Jag har också redan på behörig ort låtit uppsätta ett adoptionsbref. Flickan skall blifva mitt barn och min arfvinge... Offentligen vill jag återföra henne i skötet af den familj, från hvilken ett sorgligt öde skiljt henne, och då skall kön af enhvar uvjuta don aktning, som tillkommer hennes börd. Jag hoppas, min älskade Catalina, att du tillåter att barnet älskar dig som en moder; hvad mig beträffar, så önskar jag, ait det alltid kallar mig fader. . .. Icke sannt, du skall älska det arma barnet för min skull? — Ack om det redan vore här! svarade grefvinnan, likväl icke utan en vies nedslagenhet; jag skall älska det, eftersom din slägts blod rinner i dess ådror, — Catalina, sade grefven sakta, jag vet hvad det är för en tanke som gör dig nedslagen; men äfven derför skall bli råd, — jag skall hjelpa dig. Vi skola gemensamt sörja för dens lycka, som är så kär för en af oss. Är du nöjd dermed. (Forts.)