Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1852, sida 1

— 2 1: 7fäcz: :pne1tztt — han vederbörligen blifvit förbjuden att vistas inom ryska staterna. Raupach är hvad man kallar -kostlig-, och man kan icke låta bli att skratta åt hans ider som stora hus-, dock år hans satir ofta malplacerad och vånd emot alldeles origtiga föremål. Töpfer har förskaffat sig en viss routine uti att skrifva komedier; han försöker att roa, men dervid stannar det också oftast. Hans qvickhet år såkt. Bland underordnade författare har Benediz en viss rang. Det år allt hvad om honom kan sågas. En menniska, som skrifvit försärligt mycket för theatern, år mad. BirchPfeiffer. Från hennes fabrik ske årligen leverancer till resp. theaterdirektioner, och mer ån en gång har gumman BirchPfeiffer varit arma recett tagares rådd ingsplanka. Att hon blir så mycket spelad, kommer sig derutaf, att ingen så som hon kånner dramat:kens kokbok och förmår genom pikanta såser göra någorlunda aptitligt, hvad som annars vore o jurbart. — Danmarks dramatiska minnen prunka ånnu med namnet O hl nschleger, hvilket namn verkligen år störr ån de verk, öfver hvilka det vuxit upp. Oberskou har med framgång bearbetat det populåra skådespelet. Andersen skulle gerna ha lust att helsas som en dramaturg af första ordningen, men hans något matta skapelser inlågga protest deremot. Hauch och Hostrup äro alltför litet universella, för att egentligen kunna bedömas eller vinna framgång annorstådes ån i Danmark. Herz år en författare, som förtjenar stor uppmårksamhet. Emot honom kan likvål anmårkas, att poeten öfvervåger dramaturgen. Den vigtigaste af alla, eller åtminstone den, som gjort theatern de största tjensterna, år utan tvifvel Heiberg. Köpenhamns kongl. theater har under decennier haft honom att tacka för sin holfva existens, och ingen har heller, såsom han, förstått att uppfatta folklynnet. Hans produktivitet har likvål på senare åren varit i aftagande, och kanske snart år denna guldgrufva uttömd. — En blick på Sveriges dramatiska litteratur blir föga tillfredsstållande. Börjesson har concentrerat hela sin skapande förmåga i Erik XIV — ett klosterarbete, som kostat ho nom 30 års möda, och hvaraf dock i det he la icke blifvit någonting annat ån en lyrisk produkt; Ridderstad och Ulyllen-Carallius kom mo snart i tillfålle att öfvertyga sig, att deras kallelse ej var det dramatiska författarskapet; Böttiger har blott försökt sig i ett par tillfållighetsstycken, och att döma af dessa år ingenting större af honom att förvånta; Dahlgren år åfven en ibland dem, som bundit sin genius i slåptåg med nationalmelodier; Hyckert, Wetterberg (Onkel Adam) och Aug. Såfström komma vål knappast med i råkningen, och samma förhållande lårer vål ock vara med KjellmanGöranson, som blott debuterat i en liten nyårspjes. Af de vigtigare återstå således blott Jolin, Blanche och m:llerna Granberg. Jolin har det för sig, att ega en ren vilja, och om förmågan svarade deremot, så skulle han kunna bidraga att höja konsten inom vårt land. Blanche eger förmåga att roa, isynnerhet en mindre bildad publik — har för öfrigt, lika med Jolin, flitigt studerat den Birch-Pfeiffer