Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1852, sida 1

sin beråttelse, då gresven med undertryckt vrede ändtligen sade: — Det år bra; lemna rummet! Ha, du ville bringa mig lugn och frid och har icke gjort något annat ån förändrat källan till min smårta och sörtvislan! Jämnte det sår, som en förfärlig misstanke gifvit mitt hjerta, har du öppnat ett nytt, blödande... Jag mäste rädslå med vänner och anförvandter, öfver hvad jag bör göra: denna skymf ville jag hafva aftvådd från mitt vapen. Gå, lemna mig allena; din matmoder skall få veta mitt beslut före nattens inbrott. Både sorgsen och nöjd lemnade duenan grefvens rum och stannade i korridoren, nåBra steg fråu dörren. Under hopp och fruktan försökte hon gissa till utgången af sina bemödanden. Men då hon emellertid betånkte att hennes förklaring dåmpat grefvens uppbrusande vrede och förvandlat den till en mindre plågsam sorg, så gladde hon sig innerligt öfver hvad hon gjort. En enda tanke oroade henne ånnu stundom: — Skulle vål grefven skilja sig vid Catalina? Skulle han ståta henne ifrån sig såsom en brottslig maka? Skulle han ensam resa tillbaka till Spanien — och derigenom prisgisva den sista telnin gen af namnet Ghyseghem åt vanäran? Fördjupad i dessa betraktelser, inträdde du