Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1852, sida 2

Salon. De europeiska musikvirluoserne och den nordamerikanska publiken. (Ur Berling: ke Tidenden.) (Slut fr. n:o 64.) Men alla andra öfverstrålades af Jenny Lind, som i detta hånseende står ensam i sitt slag. För den lycka hon gjorde, har hon vål å ena sidan att tacka sin eminenta talang och sin i hög grad utbildade konstfårdighet; men å den andra skulle icke ens hon förmått göra något uppseende i Amerika utan dessa charlataneriwedel. Om den svenska nåktergalen år ett verkligt fenomen på sångens himmel, så år åfven den enthusiasm, hon våckte i de Förenta Staterna, ett sållsynt fenomen, och åren 1850—1851 hade i detta hånseende medfört något som man hittills icke upplefvat. Den första konserten i den s. k. Jenny-Lindshallen i New-York (en sal af 150 fots bredd, och som rymmer 6,000 åhörare) inbragte 24,000 dollars, och 4,500 biljetter blefvo sålda på auktion; af dessa inropades en af en hattmakare för 225 dollars. Ensamt i NewYork gaf hon 40 konserter, i Amerika i det hela öfver 100. I Durchschnitt inbragte dessa hvar aston mellan 1000 och 1700 dollars. Hennes ledsagare, Barnum, tog Amerikanarnes penningepungar starkt i reqvisition; de 92 konserter hon gaf under hans fårmynderskap, skulle hafva inbragt henne 35,000 dollars; men honom sjelf, som i ordets egentliga mening ockrade med hennes stora rykte och dervid mest tänkte på sig sjelf, Öfver 50,000 dollars. Slutligen gaf hon konserter för egen råkning. Hennes egentlige musikaliske följeslagare år den genom sina opror bekante londonske kapellmåstaren Julius Benedict, som icke heller kommer tillbaka med tomma fickor, då han såsom beståmdt honorarium får 100 konserter betingat sig 35,000 dollars. I hennes följe åro dessutom barytonisten Belletti och pianisten Otto Goldschmidt, med hvilken hon, enligt senaste underråttelser, ingätt åktenskap. Af det ofvanstående synes, att Ole Bull, Herz och Jenny Lind åro de enda, som i Amerika gjort egentlig lycka. De öfriga hafva