Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1852, sida 2

— Gud har icke skånkt en nägra barn, hr gresve, ni kan säledes omöjligen besripa hvilken oemotständlig makt moderskärleken utöfvar på en qvinna. Och om ni också vore fader, så skulle ni likvål ej kunna förstå det. Ingen man på jorden kan förestålla sig, med hvilken kraft moderskårlekens heliga låga uppfy!ler en qvinnas hjerta; så att hon äfven på dödssängen i sin sista suck beder till Gud för sitt barn. Om man tillber sitt barn når det blomstrar upp i vålstånd och lefnadsglådje inför våra Ögon, till hvilka steg skall ej moderskårleken föranleda om det barn, som hon gifvit lifvet, år olyckligt, om det år öfverlemnadt i frånmande hånder och far vilse som det förlorade fåret, om samhållet förkastat det, eller mårkt det med en vanårande ståmpel? I hela åtta år, grefve dÅlmata, visste min matmoder icke hvart Lancelots arma barn tagit vågen ... i åtta år har hon sörjt och gråtit, i åtta år blådde hennes modershjerta . . . och åt ingen annan ån mig, sin tjenarinna, kunde hon anförtro sin smårta, sitt bittra lidande. (Fortsåttn.)