Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1852, sida 2

— — — ——————————————————— — — — Jag har nattetid lemnat huset ... han tror mig skyldig till den asskyvärdaste otrohet; för min skull, för sin älskade Catalinas skull, har han hela tio åren uppoffrat sitt lifs lugn och njutningar; jag har i hans ögon nedsjunkit till en elåndig, föraktlig varelse; kårlek, hat och håmnd kåmpa nu i hans bröst och sönderslita det... . och af blygsel, af fruktan för döden, skulle jag låta honom strida med denna sörsärliga misstanke? Nej, Ines, om någon skall falla som ett sörsoningsoffer, så må det blifva den skyldiga. — Det år afgjordt, stanna hår, jag går... Vid dessa ord nårmade hon sig dörren. men duenan kastade sig på knå för henne, ropande: — Förlåt mig, förlåt mig, goda fru grefvinna! — Jag har ingenting att förlåta, svarade grefvinnan i det hon uppreste och omfamnade henne. Jag förstår din fruktan, goda Ines. Men var lugn och låt mig gå. — Ni får icke gå! sade duenan i befallande ton. Anblicken af er skulle bringa honom i raseri, och under hans förebråelser skulle ni icke få tid att såga hvad som nödvändigt mäste sågas. Ert mod har ånyo lifvat min pligtkånsla. Må åfven dåden vånta mig, så