Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1852, sida 1

vet att det år icke din skuld, att du icke kommer dagligen. Och slingrande sina armar om grefsvinnans hals, såg hon henne i ögonen och fortfor smekande: — Ack, du år vål icke ond, söta mamma? Jag vill så gerna se dig. Når jag får vara hos dig och hvila i dina armar, då år jag så glad .... så glad, som en ängel i himmelen. Men du sår icke vara ledsen, mamma, ty då blir jag också mycket ledsen... Barnets Ömma ord tycktes hafva förlorat sitt inflytande på grefvinnan. Likgiltigt låt hon smeka och kyssa sig, under det andra tankar bedröfvade henne. Hon hade hoppats, att Clara, då hön sade orden: Jag dr din moder, skulle åtminstone i denna belågenhet kånna hela vigten af denna förklaring. Då nu Clara likvål ansåg henne får sin råtta moder och icke tycktes göra någon skillnad mellan henne och förestånderskan för flick huset, så var det grefvinnan omöjligt att gifva något uttryck åt den förklaring hon hade för afsigt att afgifva. Då hon icke fann den lycka hon drömt, så hade hela förotrllningen af det långe esterlängtade mötet blifvit bruten, och med dyster nedslagenhet sade hon: — Arma barn, den andra frun år icke din