Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 mars 1852, sida 1

nat de sattige.såger hr Johnston; år detta påstående uppriktigt? Se jernvägarne. detta vårt årtusendes stora vetenskapliga under, dessa leraväger, som, inom en tid af tjugo år, hafra stållt de mest aslågsna trakter å våra dar på tjugofyra timmars afstånd från hvarandra, som hafva femdubblat snabbheten i våra transportmedel och mångfaldigat antalet deraf i en proportion, som trotsar all beråkning! hvilka åro de individer, som i synnerhet dragit nytta af jernvågarne? — Synbarligen de fattige, för hvilka förflyttningen från stålle till stålle fordom var nästan overkställbar: de sattige, som, till det mesta, tillbragte hela sitt lif i den trånga kretsen af deras födelseby el ler den stad, der de genomgått sina läroår; som ofta lefde och dogo utan att hafva besökt den nårgrånsande dalen, utan att hafva dfvergått tillochmed de låga kullar, som utbredde sig för deras ågon, och hvilka, om den grymma nådvåndigheten tvang dem att resa, mådosamt ,slåpade sig fram på de stora vågarne, uttröttade sotgängare, belastade med en tung börda; som slutligen på deras sällsynta högtidsdagar icke kunde finna någon vederqvickelse utan genom att ströfva hit och dit på gatorna eller i vårdshusets grosvra dryckeslag. De rika kunde alltid resa i sina sysande ekipager, bortsörde af snabba posthåstar, som transporterade dem efter 18 pence per mil. De individer, som tillhörde medelklassen, tillfredsstållde sin böjelse för omvexling eller sin nyfikenhet, i det de hissade sig upp på taket af en diligence, ett sått att fårdas, efter hvilket mången af dem ånnu i dag kastar en blick af kårlek och saknad. Men de fattige voro ända till denna stora tillåmpning af vetenskapen till deras förmån, positivt fastvåxta vid det stålle, som sett dem födas; de hörde talas om London, York, berg, sjöar, såsom om aflågsna skådespel, fulla af under och förförelser, men för dem lika otillgångliga som paradisets portar. Nu ser hvarje söndag, når vådret år vackert, hvarje högtidsdag om sommaren tusentals handtverkare hasta från deras nedrökta bostäder i Liverpool eller London, att lemna sig åt glådjen med sina vånner, eller att vederqvicka sig efter en vecka af mödosamt arbete med det glada skådespelet af landets grönska och med dess stärkande luft. Medelst några högst obetydliga utgifter kunna de se Yorks kathedral, promenera på Scarboroughs klippor, bada sig i hafvet vid Dover; de utbreda sig i hopar på slåtterna vid Windermere, och slutligen fårdas de, utan att, så att såga, behöfva göra sig något slags bekymmer dermed, till London, till Dublin, till Paris för ett pris, hvartill de fleste bland dem hafva tillgångar. Man kan utan svårighet förstå, hvilka medtåflare dessa nya fördelar och beqvåmligheter hafva gifvit omåttlighetens och spelets, oådla nöjen, hvilken stöt de hafva gifvit tuppfåktningarne, och huru de hafva kommit menniskorna att mer och mer dfvergifva hippodromen och tjurfåktningarne. Ar 1848 var antalet arbetare, som afgingo från Manchester, endast i Pingstveckan, med lustträngerne, 116,090; år 1849 hade det stigit till 150,000 och under det sistförflutna å