Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1852, sida 2

till er tjenst ..... Tag lampan med er, sru grefvinna. Grefvinnan begaf sig med lampan i hand till trappan. Hennes hjerta klappade väldsamt, hon darrade, som om en förfärlig ängest hade uppfyllt henne. Likvål var det endast kånslan af en omåttlig glådje, som skakade hennes nerver, ty det som skulle föregå hår, lofvade henne en en himmel af lycka och salighet. Stackars qvinnal i hennes hjerta glödde, som en förtärande låga, moderskärlekens grånslösa, oemotståndliga känsla; blott ett barn hade himlen skänkt henne, åtta långa år hade hon sörjt och trånat och spridt missnöje och sorg omkring sig — endast af kårlek till sitt arma öfvergifna barn hade hon lidit som en martyr. Det är sannt, sedan någon tid hade hon funnit en belöning får så outsäglig smärta: hon hade frossat af Claras smekningar, kyssar och leenden; -tyvärr var hon dock alltid en fremling för för henne, ännu hade hon icke hört det ljufva namnet moder från sitt barns låppar! Nu skulle hon få höra detta heliga ord, hvars himmelska klang berörde hennes hjerta och kom alla hennes fibrer att da af en outsåglig glådje. Ingen under således, att den dödstystnad