Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1852, sida 2

la partiet finna srån hennes sida en rimniscens ur -Sömngångerskan-, från hans en vanlig -Mosessantasi. Och så vidare i det oåndliga! För vår del skulle vi icke vilja vid detta tillfålle vara qvicka, om vi ån kunde det, (hvilket står i vida fåltet!) Saken år dettill alltför allvarsam och melankolisk. 0. ... Ack och vel Så har hon alltså slutat, denna Jenny, hvilken vi hade vänjt oss att betrakta nåstan som ett högre våsen, som en himmelsk hågring, eller som en sörkroppsligad ton ur englarnas verld! denna Jenny, i hvilken vi hittills , icke sågo annat ån poesi, från det blonda äånnet ned till de plastiska, (om ån kanske en liten, liten smula får stora) fötterna; denna Jenny, som hade alla möjliga utsigter för sig att en dag blifva kanoniserad och upptagen bland helgonens antal under namn af Sancta Jennylinda! Så har hon slutat, prosaiskt, platt och trivialt! Hon, den högre uppenbarelsen, senomenet, iden, har sjunkit ner till en liten beskedlig hamburgerjude, och från Jenny Lind, den europeiska, den transatlantiska, har hon med ett förvandlat sig till en, jag nåstan tvekar att uttala det, — en madame Goldschmidt! Hon har satt upp ett bo, hon har inrättat sig husmoderligt, och når ni härnäst besöker henne, möter hon er i neglig6 och med en nyckelknippa, som visserligen icke öppnar för er några konstens helgedomar, men möjligen några ganska omtånksamt försedda — skafferier! Med det nedslående i allt detta förenar sig en viss patriotisk harm. Sedan den guddomliga beslutat sig till att nedstiga till jorden och hår söka sig en huslig lycka, fanns det då icke i hela detta kära Sverge en enda ung hygglig man, som tillika kunde spela klaver? (Ty herr Goldschmidt försåkras vara en ung, hygglig man!-) I sanning, antingen år en förtrytelse hårvidlag ganska råttmåtig eller böra vi förtvifla om vårt fådernesland! Vare sig imellertid hårmed huru som helst, factum står qvar. Jenny Lind har varit. Hvad ri ansägo för en tindrande stjerna på firmamentet, var icke annat än en dukat, som nu blifvit stoppad i en tom penningepung. Gråten, förtvislen, J alle, som på denna sörtjuserskas altare en gång brånden den godtrogna entusiasmens offer! Illusionen år förbi och herr Ahnfelt, låsare-musikanten, har efter detta intet öftigt att göra ån att krossa sin patentstrångade gitarr och bli kryddbodbetjent på nytt igen. (Ö. P.)