Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1852, sida 2

Jenny Lind är död! Icke som skulle hon vara personligen asliden, begrafven och jordfåstad, men hon år moraliter dåd, hon år ej långre till för verlden, för oss alla, som så högt ålskade henne, och hade fåstat oss vid henne, för den musikaliska publiken i såvål gamla, som nya verlden, för den fromma saken i hennes fådernesland, för första raden och för -inre missionenkä, herr —u— och dr Wieselgren, för hr A. F. Lindblad och pastor Fröstl Jenny Lind år ej mer; hon har — gift sig! Det lider ej långre något tvifvel. Bref hafva från henne sjelf anländt till hemmavarande vänner i Stockholm, förkunnande den oväntade och nu dååterkalleliga håndelsen. Dygdådla jungfrun Jenny Lind från Stockholm-har i Boston uti Nordamerikas Förenade Stater ingått ett åkta kristligt (-judiskt) förbund med hr Otto Goldschmidt, pianist från Hamburg-. Allt har försiggått i båsta form, under iakttagande af alla lagliga garantier; Jenny har i prestens nårvaro uttalat ett! -mein Ottol och denne har svarat med ett: mein Jennylindchen!, hvarpå de för evigt fallit i hvarandras armar. Åfven svenska konsuln har, (för mera såkerhets skull) varit närvarande vid akten. Öfver allt detta har nu en hop folk gjort sig mycket roliga. Det har regnat bonmots och allehanda anspelningar. En af vära högt årade kolleger har håromdagen upptagit som sitt ett spetsigt yttrande af den lilla qvickhetsjägaren -Der Freischutzi Hamburg, så lydande: att aldrig någon gjort ett båttre Bostonparti, ån herr Goldschmidt-; andra hafva alluderat på brudgummens namn och anmärkt att -ingen varit närmare till Jenny Linds myckna guld, ån just en — guldsmed. Somliga hafva undrat om huruvida det varit Jenny, som med sin himmelska sång lindat den unga hamburgaren om sitt finger, eller om det varit den intressanta pianisten, som ölverslyglat henne. Somliga hafva velat i he