Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1852, sida 1

betänksamma steg. Jag har ju afrådt er, icke sannt? — Ja, ja, Ines. — Med tårar, med öfvertalande, ja tillochmed med vrede, icke sannt? — Jo, jag gör dig ju ej eller ansvarig för något, min vån. — Ni står således fast i ert beslut? Ni vill således för på sin höjd en hall timmes njutning såtta ert lif och er heder på spel? — Du talar nästan lättsinnigt derom, Ines. Du vill således beröfva mig den sista sållhet som måhånda ånnu år mig förunnad på jorden? I morgon atervända vi till Spanien. Hvem vet om vi någonsin få återse Nederlånderna. Ack! jag skulle lemna Clara utan att hatva hört ordet -moderfrån hennes läppar? Utan att hon vet hvarför jag ålskar henne? Jag skulle gå ifrån henne som en fremling, hvilken likgiltigt öfverlemnar henne åt sitt öde som tjenstpiga? Nej, nej, det år ombjligt. Jag vet, Ines, att du har rått, att jag år dåraktig, vansinnig; men jag skulle förgåfves försöka att strida mot en kånsla, som oemotståndligr ycker mig med sig. Det måste ske! — Jag kunde hafva mycket att invånda mot edra ord, senora, men jag vet, att det skulle vara fåfångt. Vålan, må så vara; fruk