Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1852, sida 1

da politiken i afseende på ordnandet af förhållandena mellan monarkiens delar, en politik, hvarom konung och solk voro ense, för hvars genomförande dyrbara och blodiga ofser blifvit gjorda, och som likvål. enligt ministerens eget utlätande, blifvit dfvergilven, icke till följd af yttre tvingande omståndigheter, utan till följd af ministerens egna åsigter om rikets sanna behof. Genom denna nådiga kungörelse år ånnu endast ganska litet utråttadt; ty kungörelsen hånvisar isynnerhet till framtiden: den öppnar utsigten till en mängd högst åfventyrliga förhandlingar för en förestående låsning af de mest invecklade frågor. Det åsyftade ordnandet af monarkien kan enligt kungörelsen, blifva sådant, att grundlagen fårlorar sin betydelse och rikets sjelfständighet vis-å-vis Tyskland hotas. Valet emellan de sårskilda möjligheter, som kungörelsen innebär, kan hår blifva afgörande för Danmarks framtid. Riksdagen har icke af ministeren erhållit den ringaste upplysning om riktningen hvari och såttet hvarpå de i kungörelsen antydda måtten och stegen till införande af en gemensam författning för behandlingen af de gemensamma angelågenheterna skulle företagas. Äfven en sådan upplysning anser thinget vara en ganska ofullståndig garanti; ty ledningen och styrelsen af hvarje företag må ste ju ösfverlemnas åt regeringen. Riksdagen finner sig således hånvisad till ett mera personligt förtroendeförhällande, — förtroende till den styrande ministeren, dess vilja och förmåga att handhafva Danmarks politiska och nationella interessen med den redbarhet och bestämdhet, som endast kan förutsåttas der, hvarest dessa interessen åga företråde framför alla andra. Men allernådigste konung! Omedelbart före denna kungörelse inträdde förändringar i ministeren, hvilkas betydelse så väl för den inre som den yttre politiken icke kunna misskännas. De mån, hvilkas kloka sosterlandskårlek och trohet mot ers majeståt voro pröfvade, hafva måst lemna sina platser. Förlusten af dem har icke blifvit ersatt, utan tvertom blifvit mer och mer känbar. Allernådigste konung! vi veta väl, att vi för detta värt utlätande kunna välja andra vågar ån den, som leder till ers majeståts thron: men det faller sig så naturligt för danska mån att vånda sig till sin konung. Det faller sig dubbelt naturligt för oss, som alltid i kärlek talat till vår konung och i kärlek blifvit af honom tilltalade, och det tillochmed på en tid, då kårlek och endrågt eljest icke herrskade mellan furstarne och folken. Hår har endrägten icke blifvit störd; och likasom vi veta, att, om de politiska stormarna ännu en gång skulle omstörta thronerna, det danska folket och den danska riksdagen vål skall veta att stödja ers majeståts, så att den blir orubbad, — så veta vi åfven, att ers majeståt skall stå på vår rått, når vi, såsom nu, efter långt och allvarligt ölvervågande, med förtroende och uppriktighet vånda oss till eder, allernådigste konung! för att uttala det bekymmer och den brist på förtroende,