Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1852, sida 1

Clara, som nu äfven märkte detta, upphäfde ett högt rop och ilade till senoran. Först betraktade hon henne med en besynnerlig blick, och derpå började åfven hon att gråta och lade sitt hufvud i grefvinnans knä, liksom om hon trott sig derigenom kunna stilla hennes smårta. , Grefvinnan upplyfte barnet, slöt det i sinå armar och fuktade dess panna med sina tårar. Ingen klagan, ingen suck undslapp nägondera. ; Denna scen var så högtidlig, så rörande, att duenan vördnadsfullt betraktade sin matmoder och icke vågade såga ett ord; förestånderskan åter var nu ösvertygad, att hon icke bedragit sig i sin första förmodan. Hon kånde hvad som nu föregick i grefvinnans hjerta och bekämpade med möda det medlidande, som hos henne sökte skaffa sig luft uti tårar; men pligtkånsla och ett visst ådelmod hjelpte henne att bekämpa sin bestörtning och gåfvo henne tillochmed kraft att lätsa som om hon icke förmådde utgrunda orsaken till det som föregick. Efter några ösonblicks sörlopp uppvaknade grefvinnan åter till sjelsmedvetande. Den tystnad, som herrskade omkring henne, öfverraskade henne, hon såg på förestånderskan och mårkte att dennas blickar pröfvande