Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1852, sida 1

——————————— — Så länge den sjungande slickans ståmma smekte åhörarinnornas öron, hade hvarken modren eller duenan vändt sina blickar srän barnet. Men då Clara slutat sin sång, vånde de sin uppmårksamhet på grefvinnan, liksom , ville de såga: — Ar det icke gudomligt vackert, eller huru? Grelvinnan satt emellertid med nedsänkt hufvud, och en tår af stilla tårar rullade utför hennes kinder. kosång, som starkt erinrar om den samtidiga tyska poerien. Här nedan söljer en öfversättning deraf pi prosa: Med gludje vilja vi sjunga och prisa treenigheton, som skall föra oss till den eviga aaligheten, hvilken skall vara evig, evig utan ände. O måtte vi blifva delaktiga af den, ack, evigt varar lå länge! Ändlös är den glädje, som vi skola finna deruppe i bimmelriket; den har ieke sin like. Det iskänker det gudomliga väsendet åt oss en god dryck, under det vi läsa våra böner, ack evigt varar så länge! Alla helgonen hafva stor högtid, de lofva Gud Fader, Sonen och den Heliga Ande. De goda sjunga änglarnas sång i all evighet. Ack, evigt varar så länge! Maria, vår Herres moder, fröjdar sig öfver oss, när vi omvända oss i denna eländiga tid. Maria, rena jungfru, du ädla vindryck, bed för oss allal Ack, evigt varar så länge!