Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1852, sida 1

heter, hvilka äro ett slags lemningar af dess gamla privilegier. I hvarje gouvernement samlar den sig hvart tredje år för att rådslå om provinsens interessen, vålja vissa embetsmån af domareståndet, hvilkas utnåmning tillkom mer densamma, samt afhöra besvår och förslager af guvernören, Som är centralmaktens organ. Guvernören har icke råttighet att vara närvarande vid adelns sammankomst, han kan endast skriftligt gifva sina tankar tillkänna, medan den har råttighet att direkte framstålla sina anmårkningar till honom eller till inrikesministern, eller tillochmed sånda en deputation till kejsaren eller senaten. Adeln år i åtnjutande af den företrådesråttigheten att föreslå Kandidater till de civila embetena. De af adeln, som åro qvalificerade för en anställning och tillika hafva någon rang, kunna årligen förklara om de vilja hafva någon anställning, och i hvilket gouvernement. Församlingen yttrar sig derpå öfver dessa kandidater; listan skickas omkring, och resultatet af voteringarna meddelas de högsta central-auktoriteterna. Senaten och kejsaren vålja sedan, når ett embete blir ledigt, bland de sålunda föreslagna adelsmännen. Dessa kunna aldrig anställas under den rang de åga, men äro de endast adelsmän, utan att hafva erhållit någon rang, så kunna de blott placeras såsom simpla skrifvare i något ministerium. Stådernas innevånare eller borgare hafva liksom adeln rättighet att, med guvernörens tillåtelse, tråda tillsammans hvart tredje år, för att utnåmna sin styrelse. De kunna också vånda sig till guvernören med sina klagomål. Dessa lagar sörskrifva sig, hvad adeln angår, från ett edikt af d. 21 April 1785, och, i afseende på borgarena, från ett annat edikt af samma dato. Dessa edikter hafva sedermera blifvit modifierade och utvecklade genom åtskilliga ukaser under Alexanders och Nicolai regeringar. Man har ofta mårkt, att den absoluta makten alltid stråfvar att införa likhet, och att den har en tendens att vilja stådja sig vid de lägres lydnad, för att så mycket låttare kunna få bugt med de storas åregirighet. Det år ett faktum, att denna tanke uttalar sig i hela den ryska lagstiftningen, och att autokratien ånda sedan Peter den Store tagit till sin uppgift att undergråfva de stora samiljernas inflytande, att höja embetsadeln öfver bördsadeln och göra tilltrådet till embeten så lätt, att embetsadeln, hvilken år tillgänglig för alla slags förtjenster, må kunna förvärfvas åfven af sådana, som blott åga en medelmåttig förmögenhet och mindre åregirighet. Samma ide visar sig i de mått och steg, som blifvit tagna under Alexanders och Nicolai regeringar för att skydda bönderna för godsherrarnas förtryck. Om ån böndernas emancipation icke år fullt utförd, så har Czaren åtminstone gjort allt för att visa de lisegnas herrar, att den år möjlig, ja, tillochmed nödvändig når tiden år inne. På detta sått kan han hålla en möjlig opposition hos adeln i tyglarna. Den ryska bonden har blifvit van att tro, och detta icke utan grund, Sm —U— —— —