Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1852, sida 1

edra kinder, och er ståmma var ljuf och klar som tonen i en eolsharpa. Ni var skön, senora, skön, leende och sörtjusande. Han, som ålskar, som tillber eder, kunde icke motstå denna trollmakt; — och talte ni icke med honom sjelf muntrare och hjertligare ån någonsin förr. — Huru klart genomskådar du icke våra hjertan, Ines! Ja, så år det: efter fjorton dagars förtvillan och tärar uppfylldes jag plötsligt af så mycken glådje, att allt hvad som strömmade från mina läppar bar prågeln af munterhet och en innerlig tillgisvenhet. domn lystade grefven till lyckans höjd. Då jag sedermera under samtalets gäng yttrade den önskan att besöka slickhuset, under förevändning att kåpa några spetsar, omsamnade han mig hånryckt och sade: Cä, ålskade Catalina, hvarje misstanke år försvunnen; dölj dig icke mera för mig; jag inser vål att endast långtan efter frihet föranleder dig att handla så hemlighetsfullt, emedan du tror, att jag bevakar dina steg. Var alltid så glad, var alltid så god, och gör sedan hvad du behagar. Din ådla själ oeh din sedliga stolthet åro mig en tillråcklig borgen för mitt kastilianska sinnes oroliga bekymmer. En suck trångde sig fram ur duenans bröst; hon upplyfte sina hånder och sade: