Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1852, sida 1

— PL?, ———— —————————— — Och en sådan man, sjelfva godheten och kärleken, nödgas vi bedraga! Gud förläte oss, senora; vi göra mycket oråttl — Grefvinnan sånkte siti hufvud mot bröstet, hon tycktes djupt tråssad af duenans anmärkning. Andtligen svarade hon i en sorgsen ton: — Vi göra orätt säger du? Ja, det år tyvärr sannt; men år det vål möjligt att undfly detta åde? Jag år oskyldig, det vet du — och förr skulle jag då af blyssel ån jag tillåte en oådel tanke få insteg i mitt hjerta och dock måste jag lida och gå böjd under misstankens ok. Derpå teg hon ett ågonblick, men frågade sedan: — Skall jag upptåcka allt för honom, Ines? — O, hvad såger ni, senora! — Jo, ser du Ines, jag ålskar grefven så vål af böjelse, som i följd af min gränslösa tacksamhet. Medvetandet att jag måste bedraga honom år för mig en afgrund af qval; det gifves ögonblick, då jag vore fårdig att upptåcka allt för honom. (Fortsåttn.)