Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1852, sida 1

återkommit från sin promenad. Hör ni icke deras röster? — Jo, Ines, jag hör dem dagligen så ... men, hvad i Herrans namn vill du såga dermed? — Hon befinner sig der ibland barnhusbarnen, senora, och kanske ljuder i detta ögonblick hennes röst i edra öron! — O Gud! år det måjligt? utropade senoran med oförsigtig styrka; hon skulle vara der, så nåra mig! Och liksom hänförd af en oemotståndlig kånsla, ilade hon till muren och stådde hufvudet deremot, under det att ett uttryck af salighet och en ångsligt spånd uppmårksamhet liktidigt målade sig i hennes ansigte. Långe förblef hon tyst i denna lyssnande stållning, till dess hennes blod blifvit afkyldt och hennes uppskakade nerver hunnit lugna sig. Dessutom hade flickornas sång upphårt, ty dessa hade sannolikt åter begifvit sig till arbetssalen. Senoran återvånde nu, med hjertat fullt af glådje, till sin våntande duena, hon satte sis jämnte henne och frågade med låg röst: — Men, min båsta Ines, beråtta mig nu huru du på en gång kunnat öfverhopa mig med så mycken lycka, hur Gud så tydligt