Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 mars 1852, sida 1

— — — —— W————5 Dlia: hon kan redan en ny sång. Ack, den år så vacker! Den börjar så: Hell dig, sköna blomma, Maria ådla jungfru! Och hon skall i eftermiddag låra oss den, med accompagnement af claver. Jag skulle gifva två finger af min venstra hand om jag kunde spela klaver så vackert som Clarabilden! — Ja, det år godt och vål, men skall hon derför alltid vara smekungen, liksom icke hon vore ett barnhusbarn likasom vi andra? Hvarför år hon då så högfsärdig? — Högfärdig? hon? Jag tycker att hon är sjelfva vånligheten och saktmodet. Kanske skulle de flesta flickorna ännu långe lemnat sina tungor fritt lopp på Claras bekostnad, om icke en vacker och kraftfull yngling språngt förbi på en fradgande håst. Nu hade flickorna sysselsåttning nog att betrakta honom och göra sina anmärkningar öfver honom. Under det barnhusbarnen sålunda långsamt tågade fram utåt Gasthuisgatan, stod den nämnda frun ännu alltid vid fönstret och blickade dråmmande ned på gatan. Allt hos henne, den genomskinliga blekheten i hennes anletsdrag, den matta blicken i hennes blå ö