Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1852, sida 2

des hufsvuden. De kunde således någorlunda se allt, som tilldrog sig på sluttningen, utan att sjelfva blifva upptåckta, om de endast använde någon försigtighet. Medan Andres stannade bakom buskarna och betraktade spöket med en blick, hvars skarpsynthet ingenting tycktes kunna undgå, afbröt detta åter sitt arbete och utstråckte ånyo sin hand öfver det grås han slagit. Man kunde då höra det tyst gnola en sorglig och hemlighetssull refräng. hvars ord voro obegripliga: det var tydligt en sång från andeverlden. Plötsligen försvann Andres och i samma ögonblick blef spöket osynligt i skuggan af och bakom stammen af ett olivträd. Månen belyste icke annat ån klöfverfältet, som var nästan aldeles afslaget. Engelsmannen, som icke förstod någonting af allt detta, afvaktade lugnt Andres ankomst, och denne nalkades äfven snart med allvarliga och afmåtta steg, samt återtog sina tyglar. — Det var dumt att jag icke hade min bössa med mig, sade han, ty då skulle jag nog fått riktigt besked. — Hvad kunna kulor utråtta mot spåken? sade Berrando sagta. Såg du icke, huru det försvann, oaktadt all din försigtighet och slugI het?