Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1852, sida 2

dollars, efter den quartz de nu dertill använda. Mexikanarne misshandlade sina åsnor högst omenskligt; drifna af piskan till de stupade, uppårilvas de åter med sparkar i husvudet, och då de ej förmådde resa sig. upplyftes de af flera personer. Några bösshäll srån dessa qvarnar åro qvartzstamparne belågne, hvilkas ramlande och brådskande arbetsamhet påminde mig om stamparne vid Garpenberg. Tunaberg och Wehna, hvilkas make Californien dock ånnu icke sett uppresas. Men hår går allting med jåttesteg framåt, och om några månader torde de svenska stampverken vara ett intet emot dem som då finnas hår. — Detta verk med sin ångmachin år fullkomligt lika och efter samma mo deller som det vid Marbiner Creek. Det håller nu på att utvidgas till vida större. 100 alnar hårifrän år ett verk under reparation lika med de förra. Ovartzgångarne till dessa machiner syntes stora och goda med istånkt guld, åfvenså de på sluttningen af en kulle; guldet förekommer merendels i skiffer. Här arbetades med liflighet och kraft af indianer, mexikanare och nordamerikanare, som aslöste hvarandra till nätterne. Ågare af de förutn. 2 qvarnorne hasva ackord med srusågarne att så använda den bästa malmen mot hällten af det erhållna guldet: den del som mexikanarne ej använda, tages till stampverket, som pästäs gifva 1000 dollars i daglig inkomst. Grusägarne hålla således inga arbetare vid grufbrytningen, utan endast några få personer vid verket. — Om natten lågo vi hårdt och illa under en gammal ek, i sållskap af myror och störde af grusarbetet. Den 8 såg jag en indianfamilj, bestående af man, hustru och barn, som slagit sitt låger under en kullfallen torr ekstam. De voro alla småvexta, och förundransvårdt var att se deras osnygga srukostanrättning; ett vämmskinn af något mindre djur — get, sår eller hund — var så pass torkadt i solen att vattnet afdunstat, men icke bättre tvättadt, ån att de myckna fållarne och vecken voro alldeles gröna; detta kastades i askan efter den utbrunna elden, och återtogs efter några minuter, då de utanpå liggande valkarne afrepades till qvarters och alns längd, och med några drag af tumnaglarne renades från de största gröna klunsarne, hvarefter de stoppades i munnen, då ljudet af tuggningen liknade det som höres från en ätande håst. Den största slickan skafde med en gammal oduglig knif bitar, små som nötter, utaf en rå och möglig oxbenskota, dem hon kastade i askan men genast återtog och, efter en hastig blåsning, kastade i munnen så att askan rök derefter. Gumman hade ett några månader gammalt barn på armen, alldeles naket, med un dantag af en låderrem om magen, den hon emellanåt drog till, samt om halsen ett snöre med en dinglande bleckskålla, som tydligen besvårade den lilla pojken. Vållingen som åts derefter, hade stått på marken i en öppen bleckburk. kanske uti två nåtter, och var höljd af all möjlig ibläst orenlighet, samt ikrupna myror och andra insekter, men allt strök med. Skedar komma ej i fråga hos Indianerna; den smutsiga högra handen nedsånkes i vällingen, som med en, vilden egen får dighet, inslånges i den oformligt stora munnen; och efter slickande imellan hvarje finger, nedstoppas handen ånyo, alla i samma kårl, den lille nakne verldsborgaren ej undantagen. På småbarnen hångde ibland en strång från nåsan till vållingen, som af gumman asfnöps med samma hand, som hon efter någon afputsning på en spåna, ånyo begagnade såsom sked. Gubben sramtog sist soltorkad lefver, som såg någorlunda åtbar ut, liknande till j fårgen den runda torkade svenska blodkorfven. Sållskapet hade två små arga hundar, hvilka de med stor svårighet hindrade ifrån att bita mig. Jag lärde gubben att blåsa i händerna, hvilket barnsligt roade honom och förskassade mig råttighet att sitta hos dem un— —