Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1852, sida 2

Man kunde vid månskenet se, att Stöfvaren ett ögonblick bleknade under den mörkbruna hyn, men att, om han åsven plötsligt kånde sig betagen af fruktan, denna dock icke hade någon skadlig inverkan på hans osvikliga skarpsinnighet; han begagnade just detta ögonblick, då han syntes osåker, för att utspana spökets natur och orsaken till dess 33selsåttning. — Jesus! det år natt-spöket-! sade den gamla frun sakta. — Hvad för slag? frågade Engelsmannen, som icke förstod hvad hön menade. Slösvarenskakade på hufvudet och sade ingenting; han gaf blott ett tecken till sina reskamrater, att de skulle hålla sig stilla och smög sig ned af håsten, hvilkens tyglar han kastade till Berrendo. — Hvad åmnar ni göra? frågade Luz sörskråckt. , — Tyst! svarade han, i det han sände slickan en blick, som bevisade, att åfven äsynen af ett öfvernaturligt våsen icke försärade honom, och. lutande sig ned bland buskarna vid vägen, närmade han sig skördemannen till dess att han var midt för honom. Det var en hälväg, och de tvenne upphöjningar, som begrånsade den på båda sidor, voro jämnt och nått så höga att de nådde upp till de resan