Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1852, sida 2

det andra, vittnar icke det om mod? Jag skulle tro att det är ett årosullt ärr. — Ja, det år sannt; också tycks ingenting undgå hans genomtrångande blick. Mårkte du i går huru snart han upptåckte, att vi i själ och hjerta hålla med insurgenterna? — Skulle således icke hans skarpsinninghet och tapperhet undanrödja hvarje fara, som hotade den han ålskar? — Hm! Denna skarpsinnighet år mycket bra hos en ålskare, men kan blifva ganska besvårlig hos en åkta man. Så långt hade de båda fruntimren kommit i sitt samtal, då de aflågsna tonerna af en mandolin klingade genom den nattliga tystnaden; derpå sjöng en mera manlig ån vacker röst på den folktomma gatan följande vers: -O, lys mig med din kårleks flamma Och tviflets mörker från mig jaga! Du, som från englarna tycks stamma, Ack, låt mitt hopp mig ej bedraga! — Det var en vacker vers, sade modren, och jag tror att jag aldrig hört den förr. Jag hårde just icke alla orden, men han nåmnde Lys (Luz), det år ditt namn; det år du som har inspirerat honom; den rösten tillhör den unga kavaljeren med de svarta ögonbrynen.