Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1852, sida 2

höll också ofta den store kejsaren sina revyer — hår prunkade långe Brandenburgerportens segergudinna — de årorika imperialistiska minnena täsla hår med srihetsstridernas blodiga reminiscenser. Är det den sköna, lätisinniga Marie Antoinettes skugga, som vid månskenet irrar genom salarne, eller skuggan af den sköna, vilda Theorigne de Mericourt, som förde förstådernas St. Antoins och Marceaus proletår-legioner till storm? År det det den tjocke, godmodige Ludvigs, Carl X:s, med sin halfsöppna mun, restaurationens, kyrkans och ordonnansernes konungars — eller är det den store corsikanen, som vandrar omkring i pavillon de Flore, når grafven i Invalidkyrkan blir honom för trång? Tuilerierne sjelfva hafva ingenting af kejserlig höghet — snarare se de ut som borgare monarkiens blygsamma boning — konungadömets med folkets nåde -— hvars symbol icke var en vårja, ntan en paraply. Hvad båtade den laverande Ludvig Philip hans förtroliga handtryckningar, hans enkla husliga lif, hans berömda klokhet? Hans thron föll, emedan Frankrike var trött vid konungarne och deras stådse förnyade attentater på folkfriheten. Ludvig Philip hade ingen krigsåra, intet verldsherradöme att bjuda detsamma till ersåttning. En dast för storhetens pris år det som fransmånnen offra sin frihet! En 18 Brumair år icke möjlig utan Italiens och Egyptens minnen — det må också den store onkelns brorson icke sörgåta! Bakom Tuileri-trådgårdarne, bakom Place de la concorde, hvars muntra fontåner förgåtit det konungablod, som hår slutit, bak om avenues des champs Elystes och dess glådtiga söndagsnöjen höjer sig kejsartidens strålande triumfbåge, arc de VPetoile, de odödliga segrarnes upptornade mosaik, synlig från scjerran. Deremot, osynlig, skygg, på eI na sidan dold bakom parken stråd, på den andra undanskymd af sörgårdens byegnader, ligger palais de VElysee, hotellet för den nuvarande presidenten, som förhindras af minnena från Strassburg och Boulogne att spela den honom förbehållne rolen af en Washington. (Forts.) En representant. I Milano gjorde nyligen följande håndelse största uppseende. Icke långt från staden bodde baron von Z., den stolta åttlingen af en berömd familj, på sitt medeltidsslott. Hans dotter Leonora, en utmårkt vacker och på det sorgsälligaste uppfostrad flicka, var afhonom bestämd till mala åt sonen af en gammal piemontesisk adlig samilj. Utan att de båda unga någonsin sett hvarandra, hade deras såder öfverenskommit om deras förening, och får nägra månader sedan skulle Leonoras fåstman grefve von F., intråffa på slottet, för att första gången få se sin fåstmö. Under det man den beståmda dagen våntade honom på slottet, föll den olycklige ynglingen offer för ett mord. Under vågen hade han sammantråffat med en kamrat, hvilken som officer tjente i samma sregimente som han, och genom sina militäriska egenskaper stod i högt anseende i armåöen. Luigi K ..., så var kamratens namn, hade samma våg som fåstmannen; de öfverenskommo således att följas åt. I en skog som vagnen måste passera, blefvo de ösversallna af en trupp röfvare, och, ehuru båda oflicerarne försvarade sig tappert, träffades dock srelven i den förtviflade striden af en kula i bröstet, men Luigi råddades ur röfrarnes händer af en hop gendarmer som ilade till stållet. Grefven fördes till nårmaste boning, men kunde oaktadt den sorgfålligaste omvårdnad icke råddas; han afled få minuter derefter, sedan han först uppdragit åt sin kamrat Luigi alt på slottet inberåtta orsaken till hans uteblifvande. Luigi egnade den aflidne krigarens och vånskapens tårar och begaf sig genast på våg för att sullgöra sitt uppdrag, hvars svärighet han insäg allt tydligare, ju nårmare han kom !