Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1852, sida 2

våntar oss hvarje dag. Tror du icke, att dessa två riddare skulle ställa en kraftig arm, och ett modigt hjerta till vår tjenst? — De tyckas vara mycket tappra och vana vig inbördes krigets faror, men huru skall jag bära mig åt? Om jag visar den ena något söreträde, så förlorar den andra modet, och då skulle vi blott få en beskyddare i stållet för två. — Nej, mitt barn! Fortfar att visa dig kall mot dem båda, förespegla dem hoppet att den tappraste måhånda skall blifva föredragen, uppmuntra dem ömsom, men håll dem tillbaka i råttan tid, och du skall kunna föra dem båda till verldens ånda, om det år der, som du skall lyckliggöra en af dem genom ditt val. — Ack min mor, svarade Luz suckande, det der förekommer dig lått, men mig tycks det omöjligt, att, då mitt hjerta talar för en af dem, mina ågon och min mun skulle kunna såga motsatsen. — Låt mig sörja för det!-Jaså, ditt hjerta har således redan gjort ett val. Det år vål den unga herrn som kom i dag, han med de mörka ögonbrynen och de eldiga ögonen — — Don Andres har mera eld i det enda öga han har qvar, ån den yygre herrn i sina båda; och det dolkstyng, som berösvat honom